Ett duktighetskomplex som heter duga

Jag har alltid varit duktig i skolan. Alltså verkligen alltid. Jag kommer ärligt inte ihåg att jag någonsin misslyckats med någonting jag föresatt mig. Jag har dock alltid varit väldigt medveten om vilket privilegium detta har varit. Dels har jag haft föräldrar som varit noga med att förklara att det inte är lika lätt för alla, dels har jag haft vänner som det inte alltid varit lika lätt för. Detta är något jag är väldigt tacksam över, människor utan empati och möjlighet att leva sig in i hur andra har det är människor världen skulle klara sig bättre utan i mina ögon.

Hur som, tillbaka till ämnet. Som följd av detta byggde jag sakta men säkert upp ett rejält duktighetskomplex, eller vad man nu ska kalla det. Precis som vissa blir sportfånar, bild&formare eller musiknördar så blev jag “den duktiga” and I freakin’ loved it. Jag älskade att kunna mest, förstå först och få bra betyg. Det blev ett självändamål i sig att vara duktig.

Nu låter det här kanske aningen destruktivt men jag upplevde det inte så. Jag var bara jäkligt glad åt att allt gick så bra hela tiden. Utan större ansträngning dessutom. Bingo lixom. Enda gångerna det gjorde ont var när jag såg att lillebror kämpade med min skugga. Det var aldrig vad jag ville. Att jag var duktig skulle bara ha med mig att göra och jag ville aldrig att han skulle jämföra sig med mig, vilket han naturligtvis gjorde för det gör ju syskon. Men å andra sidan slog han mig med hästlängder i varje sport du kan tänka dig.

Spolar vi fram några år så hamnar vi i slutet av 2009 precis innan jag gick ut basåret. Det var inte det enklaste jag tagit mig igenom direkt men det gick riktigt bra till slut. Min självkänsla var alltså fortfarande intakt.

Men så började jag KTH och världen rasade. Tentan i Linjär Algebra och Geometri i oktober 2009 blev världens käftsmäll. Jag kommer ihåg att jag grät hela vägen hem. Jag förstod inte vad som hände. Jag som alltid klarade allting galant och utan att egentligen anstränga mig. WTF?! Nog borde jag klara av en tenta i Linjär Algebra utan att bryta ihop.

Några veckor senare fick jag tillbaka resultatet, jag blev precis godkänd. Sorgen visste inga gränser. Godkänd?! Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Allt vändes upp och ned. Jag ifrågasatte allt, val av högskola, val av program, allt! Inte kunde det vara meningen att jag skulle gå på KTH om jag bara skrev E på min första tenta? Det måste blivit något fel.

Det intressanta med detta är kraven jag upplevde att jag var tvungen att uppfylla för att gå kvar på KTH. Krav jag på intet sätt upplevt att killar på mitt program delar. Många failade den där tentan i Linjär Algebra men långt ifrån alla gick igenom vad jag gick igenom. När jag pratar med killar och tjejer på mitt program träder ett ganska tydligt mönster fram. Tjejerna som börjat har många gånger mycket högre ambitioner och krav på sig själva än killarna. Det behöver inte vara något negativt, vi presterar väldigt väl många gånger säkert som följd av detta. Men det skulle inte skada om vi lärde oss att ta allt med en nypa salt. Vi behöver inte vara bäst. Vi behöver inte prestera hela tiden och det är ok att skriva E. Kraven för E är högt ställda och ett godkänt är ett godkänt. Även om jag vet att det ibland kan vara svårt att få in i huvudet.

Hur som, jag skriver om detta för att belysa problematiken kring att i ena sekunden vara en högpresterande tjej på gymnasiet och i andra, på plats på KTH, bara vara en i mängden, något som många brottas med under sitt första KTH-år. Det jag vill att ni, tjejer och killar, som läser det här tar med er är att det är ok att inte vara bäst jämt. Det är rentav nyttigt. Jag har lärt mig så sjukt mycket om mig själv sedan jag började KTH, bland annat vem jag är om jag inte är ett A-barn och gissa vad, jag tycker bättre om Kim nu än innan. Hon känns mer avslappnad och laid back nu. Men det kräves en hel del tårar

Så, hörrni, när ni börjar på KTH i höst: ta ett djupt andetag och försök förstå att det här är början på en 5 år (minst!) lång resa och att det är ok att misslyckas på vägen. För fan va tråkigt livet vore om allt gick som beräknat hela tiden!

19 Comments

  1. Ingrid said:

    Riktigt moget och bra skrivet! Som vi pratade om så behöver KTH-studenter bli mer peppade, för att bara våga plugga där är en bragd tycker jag.

    Tuesday, 1 March 2011, 21:49
    Reply
  2. Ingrid said:

    Jag menade modigt, inte moget, förlåt…

    Tuesday, 1 March 2011, 21:56
    Reply
  3. Emelie said:

    Jag kan bara hålla med. Riktigt fint skrivet! Du har helt rätt, man behöver inte vara “bäst” för att vara “bäst”.

    Ser fram emot blogg-träffen jättemycket nu! 🙂

    Kram Emelie

    Tuesday, 1 March 2011, 22:07
    Reply
  4. Ebba said:

    exakt. precis. jag med! fast utan tårar…

    Wednesday, 2 March 2011, 07:48
    Reply
  5. katarina said:

    Haha, samma här! Men jag grät redan tredje skoldagen:) men det löser sig alltid.

    Wednesday, 2 March 2011, 11:20
    Reply
  6. Åsa Secher said:

    Grym blogg Kim! Superintressant och viktig läsning, heja dig!

    Wednesday, 2 March 2011, 13:58
    Reply
    • Kim said:

      Tack Åsa och alla ni som läst. Det värmer verkligen!

      Wednesday, 2 March 2011, 15:07
      Reply
  7. Keso said:

    Fan vad bra! Just så är det, mer eller mindre. Glad att jag hittade hit 🙂

    Thursday, 3 March 2011, 09:05
    Reply
    • Kim said:

      Va kul att inlägget träffade rätt och välkommen hit! 🙂

      Thursday, 3 March 2011, 11:15
      Reply
  8. […] Jag vet inte hur det är med er men förr, för att jag skulle vara riktigt nöjd med min plugginsats, krävdes det att jag satt i sjukt många timmar och efter dagens slut kunde kryssa av en ansenlig mängd rekommenderade uppgifter i kurs-PM, annars hade dagen varit bortkastad. Detta hade säkert sjukt mycket att göra med det fina lilla duktighetskomplex jag berättat om här. […]

    Monday, 7 March 2011, 21:12
    Reply
  9. Jättetack för ditt fina inlägg – som jag allt tycker var både moget och modigt 🙂
    Är lite nervös inför att börja på KTH i höst men det här inlägget hjälpte!

    Monday, 11 April 2011, 22:16
    Reply
    • Kim said:

      @veroiellerhoop: Tack, det gör mig jätteglad att något jag skrivit kan uppmuntra, inspirera och göra skillnad (mission accomplished så att säga ;)). Och varmt välkommen till KTH i höst!

      Tuesday, 12 April 2011, 08:46
      Reply
  10. […] De som känner mig vet att jag hatar sånt här. Man får  i n t e  skriva fel datum. Får bara inte. Men som titeln också antyder måste man ibland inse att ingen är felfri. Hur gärna jag än vill göra allt rätt det här året som Studienämndsordförande så är det lika bra att jag inser att det inte går. Det kommer bli fel och jag kommer att glömma saker. Men det är ok. Faktiskt. Jag måste bara få in det i huvudet. Ungefär som när jag i ettan var tvungen att acceptera att jag inte kunde få toppbetyg i allt på KTH (läs mer här). […]

    Tuesday, 6 September 2011, 22:12
    Reply
  11. […] nämnt tidigare har jag alltid presterat väldigt väl i skolsammanhang och det skrämde mig att inte veta vad som […]

    Friday, 3 February 2012, 14:29
    Reply
  12. Maria said:

    Känner igen mig precis, från duktig på gymnasiet (dock har jag aldrig fått något gratis utan alltid, från sjuan till ingenjörsexamen, pluggat hårt och försakat en del) till helt förtvivlad första terminen. Trodde jag var en idot, och med bara ny vänner runt omkring var det inte så lätt att ge uttryck för känslorna heller, vem vill säga till sina nya vänner att man känner sig dum?! Upptäckte som tur var efter ett tag att också mina vänner slet hårt med kurserna, då kändes det bättre (även om det blev många tårar och en hel del magknip även de följande åren). Och ja, jag har samma erfarenhet att vi tjejer oroade oss mer och tog allt mer seriöst, medan killarna tog det mer lugnt.
    Lyckat till alla teknologtjejer där ute!

    Tuesday, 17 April 2012, 16:06
    Reply
    • kim said:

      Tack för att du valde att dela med dig av dina tankar och erfarenheter kring ämnet Maria. Ju mer vi pratar om detta desto mer avdramatiserar vi det (tror och hoppas jag!).

      Wednesday, 18 April 2012, 11:27
      Reply
      • Maria said:

        Hoppas jag också! Vi behöver fler kvinnor, har jobbat i sju år nu och är allt för ofta ensam kvinna bland ett gäng gubba/män, kan bli rätt tröttsamt i längden. Sen tror jag att världen i stort vinner på att få fler infallsvinklar på olika problemställningar.

        Friday, 20 April 2012, 22:14
        Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.