YES! Jag satte fjärde och sista KSen i Termodynamik. Nu har jag D i betyg utan att ens skriva tentan! Glädjen är total!
Detta måste firas, ikväll blir’e god middag och vin tror jag minsann!
Att pressa sig till max
Att söka till KTH skrämde livet ur mig på många sätt. Jag hade precis gått klart KTHs tekniska basår och fruktade de stundande studierna på centrala campus. Hur skulle det bli? Skulle jag hitta några vettiga människor att umgås med? Hur skulle arbetsbördan se ut? Skulle jag behöva ge upp mitt sociala liv?
Och framför allt: hade jag det som krävdes för att klara av det?
Som nämnt tidigare har jag alltid presterat väldigt väl i skolsammanhang och det skrämde mig att inte veta vad som väntade. Att inte ha koll på läget. Det intressanta är att inget blev som jag tänkt mig. Trots mängder av google-moments, lusläsande av kursbeskrivningar och utfrågande av diverse bekanta kunde jag inte haft mer fel. Men på ett bra sätt. Allt blev bra men inte som jag tänkt mig. Hänger ni med?
Det jag numera älskar allra mest med min utbildning är inte nödvändigtvis varenda kurs jag läser, prestigen med att gå på just KTH eller att titeln efter avklarade 5 år lyder just civilingenjör utan det är utmaningen – att jag ofta, ibland dagligen, balanserar på gränsen av min förmåga. Att jag ständigt tvingas pressa mig längre, förstå mer, räkna svårare saker och hänga med i mer komplexa resonemang. Jag förstår saker idag jag aldrig någonsin trodde jag skulle förstå. Senast idag på labben i Elektroteknik programmerade jag och två kompisar helt själva flera olika program för att bl.a. styra en hiss och varvtalet på en motor. I förra veckan klarnade idéer som hur man accelererar en gas till överljudshastighet (svensken de Laval utvecklade det specifika munstycke som behövs!). Jag lär mig ständigt nya saker som stundtals lämnar mig aningen mållös. Tänk att jag fattar!
Därför kära läsare älskar jag min utbildning. Visst, det är hårt ibland när saker inte klickar hem i den takt man vill men åh vad det är värt det sen. Tro mig. Känslan när jag tvingas utnyttja all min kapacitet och kicken när det fungerar är oslagbar. Så därför kan jag inte annat än rekommendera dig att söka till civilingenjör om du, precis som jag, är nyfiken på din fulla potential och älskar känslan när du löst ett riktigt tufft problem. För det är det vi blir i slutändan, problemlösare och riktigt grymma sådana dessutom!
Strive for excellence, not perfection
Klass 9A och min nya idol Amina
På SVT går just nu en serie vid namn Klass 9A (titta på SVT Play här) vars syfte är att kritiskt granska och genomlysa den svenska skolan. Ett team specialpedagoger har fått den svåra uppgiften att gå in på Mikaelskolan i Örebro och reda ut varför så många elever saknar G i flertalet ämnen (statistik visar att idag klarar var fjärde elev inte gymnasiekraven, dvs minst G i alla ämnen). Under en termin kommer de att jobba med coachning för lärargruppen men även gå in med punktinsatser i undervisningen för att täcka upp hål i grundkunskaperna hos eleverna.
Det är en fruktansvärt aktuell, intressant och hjärtskärande skildring av lärare som tappat fokus, elever utan självkänsla och med usla resultat och en total avsaknad av kommunikation mellan lärare och elever men även lärare emellan. Det ämnet som är hårdast drabbat är, och det behövs ingen trumvirvel här, naturligtvis matematiken.
Det gör ont i hela kroppen att se eleverna våndas inför varje lektion, höra dem upprepa mantrat “Jag förstår inte, jag förstår inte” gång på gång och sedan se kameralinsen möta nedslagna blickar och besegrade axelryckningar på väg ut ur klassrummet. Jag känner så väl igen mig och minns så väl ångesten över att inte förstå och den totala hopplöshetskänslan det medförde. Men jag hade turen att begåvas med en helt fantastisk mattelärare i högstadiet, Tobbe, och han blev min räddning (läs mer här). För precis som Stavros, en av specialpedagogerna, säger så är det ytterst sällan det är eleverna det är fel på, det är i princip alltid yttre faktorer. Alla elever kan men de ges tyvärr inte alltid möjligheten och det gör mig så förbannad att det är svårt att sätta ord på.
Alla barn har rätt till en utbildning. Alla barn har rätt att ställa krav på nämnda utbildning. Alla barn har rätt att få en chans att förverkliga sina drömmar. Alla barn har rätt till extrahjälp om de behöver den. Alla barn har rätt att få känna sig behövda, duktiga, smarta och uppskattade och får de inte det hemifrån så är det skolans uppgift att bidra med all pepp, påhejande och självförtroende som den mäktar med!
En av tjejerna vi får följa lite extra är Amina. Hon hamnade i lite fel umgänge i början av högstadiet och började skolka en hel del. Nu går hon i nian och saknar godkänt i 9 av 12 ämnen, en situation hon själv inte tror att hon har möjlighet att förändra. Matematik hatar hon. Efter 2 timmars intensivundervisning med Stavros skriver hon MVG på ett matteprov. Glädjen hon utstrålar vet inga gränser och den nyvunna insikten att “jag kan om jag vill” strålar ur ögonen. Själv sitter jag hemma i soffan på gränsen till tårar. Denna underbara, tuffa, smarta brud har först nu, som 15åring fått en fingervisning om vad hennes fulla kapacitet är. Först nu, efter 9 år i svensk skola, har någon tagit henne åt sidan, engagerat sig och bevisat för henne att hon kan och helt plötsligt går det upp för henne att hon kanske trots allt har både makt och möjlighet att förändra hela sitt utgångsläge. Helt plötsligt lever drömmen om att bli undersköterska som storasyster.
Och jag skrattar i tvsoffan och glädjs med henne, hoppas att hon fortsätter, håller i och vågar realisera hela sin potential. För, tjejer och killar, ni kan! Ni klarar allt ni tar er för om ni bara tror på er själva och förhoppningsvis sparkar Klass 9A igång den välbehövda upprustning och totalmodernisering som svensk skola behöver. Jag håller i alla fall tummarna.
Och Amina, du kan gå hur långt som helst!
She’s blond like me
Var ikväll iväg på Bangs 8-marsfest på Kägelbanan på Söder och såg den mycket inspirerande och intressanta filmen She’s blond like me – a preface to the play Miss Julie. Filmen är en dokumentär om mötet mellan Alexandra Dahlström, som senare skall spela Julie i en spelfilm, och regissören Fia-Stina Sandlund och hur de tillsammans tolkar Strindbergs Julie och samtidigt bygger upp sin egen version. Väldigt intressant, av flera anledningar och en av replikerna ur filmen slog an hos mig och lyder ungefär:
“Det spännande med Julie är ju att hon tror att hon är en fri människa, att hon först och främst är en individ och sedan kvinna. Men sakta går det ju upp för henne att hon inte kommer undan samhällets sätt att tvinga in henne i rollen som främst kvinna, sen individ.”
Det intressanta med detta är hur väl det knyter an till debatten om kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Många gånger har jag hört argumentet att om jag bara är kapabel, duktig och bäst för jobbet så får jag det, för jag är ju främst en individ och sen kvinna.
Jag finner det både naivt och upprörande att det fortfarande idag finns kvinnor (och män) som köper den här individ-propagandan rätt av. Att så länge du är lika bra eller bättre än dina manliga konkurrenter så kommer du genom någon slags gudomlig rättvisa få jobbet. Dessutom finns det ett underliggande fördömande av kvinnor som inte lyckas ta sig igenom glastaket, att det är deras eget fel, att hade de bara kämpat lite till eller hade de bara varit lite bättre så hade det nog gått.
Det tråkiga med den här vitt spridda uppfattningen är att den är illa underbyggd med fakta. Otaliga undersökningar visar på raka motsatsen. I november 2009 publicerade SACO tredje delen i en undersökning om befattningsdiskriminering på arbetsmarknaden som utgått från följande frågeställningar:
1. Vill kvinnor i lika hög utsträckning som män ta sig an chefsrollen?
2. Kan kvinnor idag ta ledande positioner inom näringslivet? Delar de samma värderingar som män om vad som är viktig i en arbetsorganisation?
3. Får kvinnor chansen i samma utsträckning som män?
På fråga 1 blev svaret ett rungande ja. Även på fråga 2 svarade lika många kvinnor som män (av de slumpmässigt utvalda SACOs medlemmarna) att de kunde tänka sig att leda en organisation. Men fråga 3 då? Svaret på den frågan är naturligtvis mycket mer komplicerad och resultatet av tredje delen Tusentals små beslut, som besvarar just fråga 3, blir en diskussion som inbegriper arbetsorganisationer, självgående spiraler, makt på arbetsplatsen och risktagande.
Men sammanfattningsvis möter bevisligen kvinnliga akademiker större svårigheter i sina karriärer än manliga. En faktor är att män ofta rekryteras för sin potential, kvinnor för sina meriter, något som kan påverka kvinnors möjligheter att avancera.
Med detta vill jag visa på att verkligheten är aningen mer nyanserad än “bäst lämpad får jobbet”. Forskning visar att män i högre grad rekryterar män (läs vidare här) och att 98,3% av de börsnoterade bolagens VDar är män talar sitt tydliga språk. Så varför anses då könskvotering som en dålig nödlösning? Argument som “män är högre utbildade än kvinnor” eller “risken är att man får jobbet för sitt kön och inte sin kompetens” håller inte längre. Varje år publicerar SCB “På tal om kvinnor och män” och statistiken visar att det 2008/2009 utexaminerades knappt dubbelt så många kvinnor från högskoleutbildningar som män och att 50% av kvinnorna i åldersgruppen 25-44 år i Sverige idag har högskoleutbildning, mot 37% av männen. Så det är bevisligen inte utbildningen det är fel på.
I dagens individualiserade samhälle matas vi ständigt med bilden av att individen är viktigast och att kollektivet/gruppen borde ta baksätet. Resultatet blir en snedvriden bild av verkligheten i fråga om kvinnors roll på arbetsmarknaden. Unga kvinnor vill hellre vara individ än kvinna, vilket är bekvämt, för så länge vi hävdar individens överlägsenhet är det väldigt enkelt att ignorera könsstrukturerna. En bortvald kvinna blir en bortvald individ, hon var helt enkelt inte tillräckligt kompetent. Inte hade det att göra med att hon var kvinna inte, nej då.
Med nämnda statistik i bakfickan är det en myt det är lätt att slå hål på. Så tjejer, våga vara just tjejer och fortsätt kämpa, stå på er och ta för er!