Ett duktighetskomplex som heter duga

Jag har alltid varit duktig i skolan. Alltså verkligen alltid. Jag kommer ärligt inte ihåg att jag någonsin misslyckats med någonting jag föresatt mig. Jag har dock alltid varit väldigt medveten om vilket privilegium detta har varit. Dels har jag haft föräldrar som varit noga med att förklara att det inte är lika lätt för alla, dels har jag haft vänner som det inte alltid varit lika lätt för. Detta är något jag är väldigt tacksam över, människor utan empati och möjlighet att leva sig in i hur andra har det är människor världen skulle klara sig bättre utan i mina ögon.

Hur som, tillbaka till ämnet. Som följd av detta byggde jag sakta men säkert upp ett rejält duktighetskomplex, eller vad man nu ska kalla det. Precis som vissa blir sportfånar, bild&formare eller musiknördar så blev jag “den duktiga” and I freakin’ loved it. Jag älskade att kunna mest, förstå först och få bra betyg. Det blev ett självändamål i sig att vara duktig.

Nu låter det här kanske aningen destruktivt men jag upplevde det inte så. Jag var bara jäkligt glad åt att allt gick så bra hela tiden. Utan större ansträngning dessutom. Bingo lixom. Enda gångerna det gjorde ont var när jag såg att lillebror kämpade med min skugga. Det var aldrig vad jag ville. Att jag var duktig skulle bara ha med mig att göra och jag ville aldrig att han skulle jämföra sig med mig, vilket han naturligtvis gjorde för det gör ju syskon. Men å andra sidan slog han mig med hästlängder i varje sport du kan tänka dig.

Spolar vi fram några år så hamnar vi i slutet av 2009 precis innan jag gick ut basåret. Det var inte det enklaste jag tagit mig igenom direkt men det gick riktigt bra till slut. Min självkänsla var alltså fortfarande intakt.

Men så började jag KTH och världen rasade. Tentan i Linjär Algebra och Geometri i oktober 2009 blev världens käftsmäll. Jag kommer ihåg att jag grät hela vägen hem. Jag förstod inte vad som hände. Jag som alltid klarade allting galant och utan att egentligen anstränga mig. WTF?! Nog borde jag klara av en tenta i Linjär Algebra utan att bryta ihop.

Några veckor senare fick jag tillbaka resultatet, jag blev precis godkänd. Sorgen visste inga gränser. Godkänd?! Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Allt vändes upp och ned. Jag ifrågasatte allt, val av högskola, val av program, allt! Inte kunde det vara meningen att jag skulle gå på KTH om jag bara skrev E på min första tenta? Det måste blivit något fel.

Det intressanta med detta är kraven jag upplevde att jag var tvungen att uppfylla för att gå kvar på KTH. Krav jag på intet sätt upplevt att killar på mitt program delar. Många failade den där tentan i Linjär Algebra men långt ifrån alla gick igenom vad jag gick igenom. När jag pratar med killar och tjejer på mitt program träder ett ganska tydligt mönster fram. Tjejerna som börjat har många gånger mycket högre ambitioner och krav på sig själva än killarna. Det behöver inte vara något negativt, vi presterar väldigt väl många gånger säkert som följd av detta. Men det skulle inte skada om vi lärde oss att ta allt med en nypa salt. Vi behöver inte vara bäst. Vi behöver inte prestera hela tiden och det är ok att skriva E. Kraven för E är högt ställda och ett godkänt är ett godkänt. Även om jag vet att det ibland kan vara svårt att få in i huvudet.

Hur som, jag skriver om detta för att belysa problematiken kring att i ena sekunden vara en högpresterande tjej på gymnasiet och i andra, på plats på KTH, bara vara en i mängden, något som många brottas med under sitt första KTH-år. Det jag vill att ni, tjejer och killar, som läser det här tar med er är att det är ok att inte vara bäst jämt. Det är rentav nyttigt. Jag har lärt mig så sjukt mycket om mig själv sedan jag började KTH, bland annat vem jag är om jag inte är ett A-barn och gissa vad, jag tycker bättre om Kim nu än innan. Hon känns mer avslappnad och laid back nu. Men det kräves en hel del tårar

Så, hörrni, när ni börjar på KTH i höst: ta ett djupt andetag och försök förstå att det här är början på en 5 år (minst!) lång resa och att det är ok att misslyckas på vägen. För fan va tråkigt livet vore om allt gick som beräknat hela tiden!

Kim vs. Termodynamik, 1 – 0

Igår var en sån där dag när allting bara stämmer. Vi fick tillbaka KS:en i Termodynamik och jag kunde överlycklig konstatera att jag klarat 6/9 poäng och således slipper besvara fråga 1 och 2 på tentan, SEGER! Dessutom gick inlämningsuppgiften i Maskinkomponenter som en dans. Den handlade om kugghjulsdimensionering och påminde mycket om kursen i Hållfasthetslära vi läste i höstas (en av de roligaste kurserna hittills!).

Nu hoppas jag att även denna dag flyter på i samma stil. Det är så obeskrivligt fantastiskt när allt bara fungerar. Det gäller att njuta! Men det bästa är att när det sedan kommer dagar då allt går åt pipan kan jag ta fram dessa små segerdagar ur min minneslåda och påminna mig själv om att jag kan om jag bara vill. Det är guld!

Optimering av en förvuxen GoKart

I vår mest programspecifika kurs Maskinkomponenter räknar vi just nu på en inlämningsuppgift om en formelbil (läs förvuxen GoKart). Närmare bestämt KTH Racings formelbil. Varje år bygger ett gäng KTH-studenter en racingbil som de tävlar med i något som kallas Formula Student. I detta ställer universitet från hela världen upp och det är på blodigaste allvar.

Uppgiften består i att, med detta som bakgrund och ett gäng givna parametrar, räkna på hur utväxlingen motor-hjul skall se ut för att få optimal acceleration och toppfart. Detta må förefalla simpelt för någon som greppat konceptet bil men för mig, som för övrigt inte ens har körkort, är detta allt annat än enkelt. Till att börja med måste jag bena ut hur en bil faktiskt ser ut, under karossen. Vad händer egentligen? Jo, vi har en motor som levererar ett moment och ett varvtal som måste föras vidare till bakhjulen som sedan ska driva bilen framåt. För att nämnda motor skall kunna arbeta på ett optimalt varvtal för varje given hastighet måste man kunna ha olika utväxlingar mellan motor och drivhjul. Det är detta vi kallar växellåda och vad vi räknar på.

När jag benat ut detta blir det hela lite lättare men det är fortfarande svårt att räkna på något utan att verkligen veta hur det ser ut. Nog för att så kallade schematiska bilder hjälper men bara till viss del.

Min poäng med detta är att inget är omöjligt. Jag kan inte ett jota om bilar men likförbannat efter mycket slit, livliga diskussioner kompisar emellan och en hel del hjälp från övningsassistener har jag bemästrat uppgiften. Allt går. Dessutom är det en kick utan dess like när man inser att man helt plötsligt förstår något man aldrig trodde att man skulle förstå. Det är ju det den här utbildningen handlar om! Att införskaffa verktygen man behöver, brottas med dem, bli arg, svära, ge upp, försöka igen och LYCKAS!

 

Matematik steg 3

 

Ibland när jag stannar upp mitt i en övning eller föreläsning och tittar ned på mina anteckningar blir jag alldeles full i skratt. Det ser ju inte riktigt klokt ut, bara en massa bokstäver, en hel del grekiska sådana dessutom! Hur kan detta faktiskt betyda något? Men samtidigt som jag garvar för mig själv blir jag oxå imponerad. Tänk vad jag lärt mig på de här 1,5 åren! Detta hade jag aldrig greppat innan jag började på KTH och nu läser jag det som om det vore en skönlitterär text! Det ligger verkligen mer sanning än man först kan tro i uttalandet att matematik är det enda sanna universella språket.

Och apropå att stanna upp så kan det vara bra att ta ett steg tillbaka ibland och tänka efter, framför allt när man kört fast och tycker att man inte förstått någonting, för jävlar vad man lär sig grejer!

 

Sviktande självförtroende

När jag gick i 3:an i grundskolan trodde jag att jag var kass på matte. Allt var en tävling och den som räknade fortast var automatiskt bäst i klassen. Jag hade visserligen inte många fel men snabb, det var jag inte. Snarare tvärtom, noggrann som få med prydliga och lättläsliga lösningar som följd. Men det var det ingen som brydde sig om. Jag var för långsam och ansågs inte förstå tillräckligt ”fort”. Istället hyllades många grabbar i klassen som kunde klottra ner hela 8:ans tabell på under 42 sek.

Så det föll sig så att jag började högstadiet med matte-förtroendet kört i botten. Jag tyckte fortfarande att matte var helt ok men gjorde mig inga illusioner om att detta var något jag skulle kunna bemästra.

Då kom Tobbe in i mitt liv. Tobbe matteläraren. Han var en av de första lärarna som verkligen såg mig. Han var och är överjävlig på matte och tackvare honom förstod jag äntligen att matte inte handlar om att vara snabb. Det handlar om problemlösning och det är helt ok att inte vara snabbast så länge du tänker rätt och försöker.

Det blev starten på tre underbara år med matematiska utmaningar och problemlösning. Jag hittade tillbaka till mitt intresse för matte och älskade det.

Så kom hösten 2002 och jag började gymnasiet. Dessvärre skulle det visa sig att gymnasiet skulle sätta större käppar hjulet än jag kunnat drömma om i lågstadiet. Vår klass (sam/sam) begåvades med en mattelärare som minst sagt passerat sitt bäst före-datum. Dessutom drev han åsikten att personer som väljer sam/sam på gymnasiet är matematiskt illitterata och skall behandlas därefter. Han lyckades. Mina betyg i matte rasade och jag började hata att gå på mattelektioner, det gick så långt att jag fick sådan ångest under matteproven att jag var tvungen att gå ut i korridoren och lugna ned mig för att ens kunna genomföra provet.

2005 tog jag studenten med toppbetyg i allt utom matte. Aldrig att jag skulle söka naturvetenskapligt. Men så gick tiden och ingen av de klassiska utbildningarna för samhällsvetare lockade. Så jag bestämde mig helt enkelt för att, i brist på bättre idéer, prova på KTHs basår.

Behöver jag nämna att jag var livrädd? Jag hade inte läst matte på 3 år när jag började och självförtroendet var inte direkt på topp. Men det gick. Med mycket slit. Jag pluggade som aldrig förr det året men allt jobbet betalades sig flera gånger om i slutet. Mycket tackvare vår fantastiska mattelärare Lennart. Han lyckades med samma sak som Tobbe lyckats med när jag gick i högstadiet, att återuppväcka mitt intresse för matte. Inget var för svårt med Lennart som mattelärare. Allt gick att förklara en gång till på ett lite annorlunda sätt så att jag förstod lite mer.

Jag gick ut basåret våren 2009 med förnyat självförtroende och en känsla av att ha hamnat rätt. Det blev Maskintekniska programmet för mig och jag har inte ångrat det beslutet. Missförstå mig rätt, jag har funderat mycket, ifrågasatt mina val och min nuvarande pluggsituation men aldrig ångrat att jag vågade. Att jag vågade söka och prova hur mycket jag faktiskt klarar av. För som det sagts så många gånger tidigare: Du klarar så oändligt mycket mer än du tror, bara du vågar prova!