…är nog inte riktigt min påse nötter. Faktiskt. Under mina 3 år (snart) på KTH har jag inte skrivit en enda, förrän nu, och alltid tänkt att det vore bra najs med hemtentor istället för salstentor. Men nu när jag får chansen känner jag precis tvärtom. Istället för att plugga järnet, gå upp på tentan och sen vara klar, har jag nu istället ett stort ångestmoln hängande över mig varje dag. Tar jag minsta ledigt eller lägger för mycket tid på en labb är rösten där på en nanosekund:
“Du borde skriva på hemtentan! Det där du skrev igår var alldeles för dåligt, skräp rentutav! Gör om, gör rätt.”
Blä.
Så nu har jag gjort en deal med mig själv. De kommande dagarna ska jag ägna helhjärtat åt denna förbannade hemtentan och sen får det vara basta. Jag låtsas helt enkelt att det är en salstenta. Återkommer med utvärdering på den punkten när allt är inlämnat och klart.
Nu blir’e mer knattrande och sedan styrelsemöte med bästa Maskinstyrelsen. Igår var det förresten Kårspex med efterföljande gasque i Nymble (guld guld guld!) och jag slogs igen av hur härligt det här med tillhörighet är. När vi kom strömmande ned i tbanan från teatern iförda våra frackar (ni ser en bild på min här bredvid) och overaller blev jag alldeles varm inombords och kunde inte låta bli att njuta av känslan av att tillhöra något stort och viktigt.
