Jag har en såndär period just nu när det mesta tar emot. Jag läser lite för många högskolepoäng (22,5 mot ordinarie 15) och det kräver mer av mig än jag hade tänkt mig. Dessutom har jag lyckats dra på mig en rejäl luftvägsinfektion som gör att jag hostar likt en hospitalpatient på 40-talet. Problemet är att huvudet har låst sig i tankegångarna “Jag får inte bli sjuk, jag kan inte bli sjuk, jag hinner inte bli sjuk”. Idioti, eller hur? Tyvärr är det inte ovanligt att en del ingenjörsstudenter fastnar i de banorna, framför allt när de har som mest att göra.
För det är alltid så, stressar man för mycket och ignorerar signalerna från kroppen så blir man förr eller senare kanonsjuk, gärna just precis när du inte bör bli det (som inför en projektdeadline). Tricket är att lyssna i tid. Det gjorde inte jag den här gången. Jag fortsatte lite till och lite till och lite till. Det har helt enkelt varit för mycket kul saker att hänka på. Höst-SM (gick jättebra!), Kårfullmäktigesammanträde, styrelsemiddagar (tack Richard för schystaste 3-rätter på länge!) och Maskins första Kursvalspub arrangerad av min Studienämnd (se affischen till höger). Och då är det så lätt att hålla på för länge.
Dessutom finns det en såndär lite djävul på axeln som säger att du inte får/kan vara hemma för du missar ju för mycket. Bullshit. Egentligen. Men det är inte alltid så lätt att ignorera den där rösten. Jag var till exempel på väg in till KTH idag för att gå på en föreläsning i Reglerteknik, för jag kunde ju bara inte missa den.
Ni hör ju själva hur det låter. Det gjorde faktiskt jag med till slut. Så jag gick inte. Jag är faktiskt hemma och jag har bestämt mig för att åtminståne idag ge mig själv helt ledigt. Det går inte annars.
Avsikten med den här historien är inte att skrämma er. Detta är på intet vis vardag på KTH, men det händer och man bör vara medveten om problemet i att inte lyssna på sin egen kropp. Hälsan kommer alltid först. Glöm inte det kära teknologer!
