Var ikväll iväg på Bangs 8-marsfest på Kägelbanan på Söder och såg den mycket inspirerande och intressanta filmen She’s blond like me – a preface to the play Miss Julie. Filmen är en dokumentär om mötet mellan Alexandra Dahlström, som senare skall spela Julie i en spelfilm, och regissören Fia-Stina Sandlund och hur de tillsammans tolkar Strindbergs Julie och samtidigt bygger upp sin egen version. Väldigt intressant, av flera anledningar och en av replikerna ur filmen slog an hos mig och lyder ungefär:
“Det spännande med Julie är ju att hon tror att hon är en fri människa, att hon först och främst är en individ och sedan kvinna. Men sakta går det ju upp för henne att hon inte kommer undan samhällets sätt att tvinga in henne i rollen som främst kvinna, sen individ.”
Det intressanta med detta är hur väl det knyter an till debatten om kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Många gånger har jag hört argumentet att om jag bara är kapabel, duktig och bäst för jobbet så får jag det, för jag är ju främst en individ och sen kvinna.
Jag finner det både naivt och upprörande att det fortfarande idag finns kvinnor (och män) som köper den här individ-propagandan rätt av. Att så länge du är lika bra eller bättre än dina manliga konkurrenter så kommer du genom någon slags gudomlig rättvisa få jobbet. Dessutom finns det ett underliggande fördömande av kvinnor som inte lyckas ta sig igenom glastaket, att det är deras eget fel, att hade de bara kämpat lite till eller hade de bara varit lite bättre så hade det nog gått.
Det tråkiga med den här vitt spridda uppfattningen är att den är illa underbyggd med fakta. Otaliga undersökningar visar på raka motsatsen. I november 2009 publicerade SACO tredje delen i en undersökning om befattningsdiskriminering på arbetsmarknaden som utgått från följande frågeställningar:
1. Vill kvinnor i lika hög utsträckning som män ta sig an chefsrollen?
2. Kan kvinnor idag ta ledande positioner inom näringslivet? Delar de samma värderingar som män om vad som är viktig i en arbetsorganisation?
3. Får kvinnor chansen i samma utsträckning som män?
På fråga 1 blev svaret ett rungande ja. Även på fråga 2 svarade lika många kvinnor som män (av de slumpmässigt utvalda SACOs medlemmarna) att de kunde tänka sig att leda en organisation. Men fråga 3 då? Svaret på den frågan är naturligtvis mycket mer komplicerad och resultatet av tredje delen Tusentals små beslut, som besvarar just fråga 3, blir en diskussion som inbegriper arbetsorganisationer, självgående spiraler, makt på arbetsplatsen och risktagande.
Men sammanfattningsvis möter bevisligen kvinnliga akademiker större svårigheter i sina karriärer än manliga. En faktor är att män ofta rekryteras för sin potential, kvinnor för sina meriter, något som kan påverka kvinnors möjligheter att avancera.
Med detta vill jag visa på att verkligheten är aningen mer nyanserad än “bäst lämpad får jobbet”. Forskning visar att män i högre grad rekryterar män (läs vidare här) och att 98,3% av de börsnoterade bolagens VDar är män talar sitt tydliga språk. Så varför anses då könskvotering som en dålig nödlösning? Argument som “män är högre utbildade än kvinnor” eller “risken är att man får jobbet för sitt kön och inte sin kompetens” håller inte längre. Varje år publicerar SCB “På tal om kvinnor och män” och statistiken visar att det 2008/2009 utexaminerades knappt dubbelt så många kvinnor från högskoleutbildningar som män och att 50% av kvinnorna i åldersgruppen 25-44 år i Sverige idag har högskoleutbildning, mot 37% av männen. Så det är bevisligen inte utbildningen det är fel på.
I dagens individualiserade samhälle matas vi ständigt med bilden av att individen är viktigast och att kollektivet/gruppen borde ta baksätet. Resultatet blir en snedvriden bild av verkligheten i fråga om kvinnors roll på arbetsmarknaden. Unga kvinnor vill hellre vara individ än kvinna, vilket är bekvämt, för så länge vi hävdar individens överlägsenhet är det väldigt enkelt att ignorera könsstrukturerna. En bortvald kvinna blir en bortvald individ, hon var helt enkelt inte tillräckligt kompetent. Inte hade det att göra med att hon var kvinna inte, nej då.
Med nämnda statistik i bakfickan är det en myt det är lätt att slå hål på. Så tjejer, våga vara just tjejer och fortsätt kämpa, stå på er och ta för er!
