It’ll come back and bite you in the ass

image

Hörde härom dagen en mycket intressant diskussion i datasalarna om huruvida det är någon idé att lära sig matten i årskurs 1-2 ordentligt. Det var en etta som frågade en trea som svarade ungefär såhär:

– “Nej, palla lära sig nollrum, basbyten och gränsvärden. Som om det kommer tillbaka. Jag skulle aldrig klara den tentan idag.”

Som ni kanske redan anar är min åsikt den rakt motsatta. Tvärtemot vad nämnda trea påstod kommer mycket av matten igen (dock inte all matte självklart!). Men har du lärt dig matten ordentligt från grunden och inte “slarvat” dig igenom den är det en enorm hjälp i högre årskurserna, kanske inte på alla masterprogramm, men många. Jag själv läser just nu en jättespännande kurs i Reglerteknik där både stora delar ur Lin.alg, En- och flervariabel samt Differentialekvationer återkommer och jag tackar min lyckliga stjärna idag att jag verkligen försökte fatta matten. För det handlar egentligen inte alltid om betyget, det handlar om på vilket sätt du tillgodogjort dig kursen. Många gånger kan det vara bättre att skriva D/C och verkligen förstå vad du gör än att ha flyt, skriva B men inte riktigt hajja varför svaren blir som de blir (det klassiska hetsplugget när man bara lär sig utantill).

Så till de av er som precis börjat er tid på KTH – lägg krut på matten. På så vis håller ni fler “dörrar” öppna till olika masterprogram längre och slipper våndas och slita ert hår 2 år senare när det visar sig att det där med kolonnrum i Lin.alg återkommer i just ert masterval.

Klass 9A och min nya idol Amina

På SVT går just nu en serie vid namn Klass 9A (titta på SVT Play här) vars syfte är att kritiskt granska och genomlysa den svenska skolan. Ett team specialpedagoger har fått den svåra uppgiften att gå in på Mikaelskolan i Örebro och reda ut varför så många elever saknar G i flertalet ämnen (statistik visar att idag klarar var fjärde elev inte gymnasiekraven, dvs minst G i alla ämnen). Under en termin kommer de att jobba med coachning för lärargruppen men även gå in med punktinsatser i undervisningen för att täcka upp hål i grundkunskaperna hos eleverna.

Det är en fruktansvärt aktuell, intressant och hjärtskärande skildring av lärare som tappat fokus, elever utan självkänsla och med usla resultat och en total avsaknad av kommunikation mellan lärare och elever men även lärare emellan. Det ämnet som är hårdast drabbat är, och det behövs ingen trumvirvel här, naturligtvis matematiken.

Det gör ont i hela kroppen att se eleverna våndas inför varje lektion, höra dem upprepa mantrat “Jag förstår inte, jag förstår inte” gång på gång och sedan se kameralinsen möta nedslagna blickar och besegrade axelryckningar på väg ut ur klassrummet. Jag känner så väl igen mig och minns så väl ångesten över att inte förstå och den totala hopplöshetskänslan det medförde. Men jag hade turen att begåvas med en helt fantastisk mattelärare i högstadiet, Tobbe, och han blev min räddning (läs mer här). För precis som Stavros, en av specialpedagogerna, säger så är det ytterst sällan det är eleverna det är fel på, det är i princip alltid yttre faktorer. Alla elever kan men de ges tyvärr inte alltid möjligheten och det gör mig så förbannad att det är svårt att sätta ord på.

Alla barn har rätt till en utbildning. Alla barn har rätt att ställa krav på nämnda utbildning. Alla barn har rätt att få en chans att förverkliga sina drömmar. Alla barn har rätt till extrahjälp om de behöver den. Alla barn har rätt att få känna sig behövda, duktiga, smarta och uppskattade och får de inte det hemifrån så är det skolans uppgift att bidra med all pepp, påhejande och självförtroende som den mäktar med!

En av tjejerna vi får följa lite extra är Amina. Hon hamnade i lite fel umgänge i början av högstadiet och började skolka en hel del. Nu går hon i nian och saknar godkänt i 9 av 12 ämnen, en situation hon själv inte tror att hon har möjlighet att förändra. Matematik hatar hon. Efter 2 timmars intensivundervisning med Stavros skriver hon MVG på ett matteprov. Glädjen hon utstrålar vet inga gränser och den nyvunna insikten att “jag kan om jag vill” strålar ur ögonen. Själv sitter jag hemma i soffan på gränsen till tårar. Denna underbara, tuffa, smarta brud har först nu, som 15åring fått en fingervisning om vad hennes fulla kapacitet är. Först nu, efter 9 år i svensk skola, har någon tagit henne åt sidan, engagerat sig och bevisat för henne att hon kan och helt plötsligt går det upp för henne att hon kanske trots allt har både makt och möjlighet att förändra hela sitt utgångsläge. Helt plötsligt lever drömmen om att bli undersköterska som storasyster.

Och jag skrattar i tvsoffan och glädjs med henne, hoppas att hon fortsätter, håller i och vågar realisera hela sin potential. För, tjejer och killar, ni kan! Ni klarar allt ni tar er för om ni bara tror på er själva och förhoppningsvis sparkar Klass 9A igång den välbehövda upprustning och totalmodernisering som svensk skola behöver. Jag håller i alla fall tummarna.

Och Amina, du kan gå hur långt som helst!

Sviktande självförtroende

När jag gick i 3:an i grundskolan trodde jag att jag var kass på matte. Allt var en tävling och den som räknade fortast var automatiskt bäst i klassen. Jag hade visserligen inte många fel men snabb, det var jag inte. Snarare tvärtom, noggrann som få med prydliga och lättläsliga lösningar som följd. Men det var det ingen som brydde sig om. Jag var för långsam och ansågs inte förstå tillräckligt ”fort”. Istället hyllades många grabbar i klassen som kunde klottra ner hela 8:ans tabell på under 42 sek.

Så det föll sig så att jag började högstadiet med matte-förtroendet kört i botten. Jag tyckte fortfarande att matte var helt ok men gjorde mig inga illusioner om att detta var något jag skulle kunna bemästra.

Då kom Tobbe in i mitt liv. Tobbe matteläraren. Han var en av de första lärarna som verkligen såg mig. Han var och är överjävlig på matte och tackvare honom förstod jag äntligen att matte inte handlar om att vara snabb. Det handlar om problemlösning och det är helt ok att inte vara snabbast så länge du tänker rätt och försöker.

Det blev starten på tre underbara år med matematiska utmaningar och problemlösning. Jag hittade tillbaka till mitt intresse för matte och älskade det.

Så kom hösten 2002 och jag började gymnasiet. Dessvärre skulle det visa sig att gymnasiet skulle sätta större käppar hjulet än jag kunnat drömma om i lågstadiet. Vår klass (sam/sam) begåvades med en mattelärare som minst sagt passerat sitt bäst före-datum. Dessutom drev han åsikten att personer som väljer sam/sam på gymnasiet är matematiskt illitterata och skall behandlas därefter. Han lyckades. Mina betyg i matte rasade och jag började hata att gå på mattelektioner, det gick så långt att jag fick sådan ångest under matteproven att jag var tvungen att gå ut i korridoren och lugna ned mig för att ens kunna genomföra provet.

2005 tog jag studenten med toppbetyg i allt utom matte. Aldrig att jag skulle söka naturvetenskapligt. Men så gick tiden och ingen av de klassiska utbildningarna för samhällsvetare lockade. Så jag bestämde mig helt enkelt för att, i brist på bättre idéer, prova på KTHs basår.

Behöver jag nämna att jag var livrädd? Jag hade inte läst matte på 3 år när jag började och självförtroendet var inte direkt på topp. Men det gick. Med mycket slit. Jag pluggade som aldrig förr det året men allt jobbet betalades sig flera gånger om i slutet. Mycket tackvare vår fantastiska mattelärare Lennart. Han lyckades med samma sak som Tobbe lyckats med när jag gick i högstadiet, att återuppväcka mitt intresse för matte. Inget var för svårt med Lennart som mattelärare. Allt gick att förklara en gång till på ett lite annorlunda sätt så att jag förstod lite mer.

Jag gick ut basåret våren 2009 med förnyat självförtroende och en känsla av att ha hamnat rätt. Det blev Maskintekniska programmet för mig och jag har inte ångrat det beslutet. Missförstå mig rätt, jag har funderat mycket, ifrågasatt mina val och min nuvarande pluggsituation men aldrig ångrat att jag vågade. Att jag vågade söka och prova hur mycket jag faktiskt klarar av. För som det sagts så många gånger tidigare: Du klarar så oändligt mycket mer än du tror, bara du vågar prova!