Det här med Masterval
..är sannerligen inte det enklaste. Fy sjutton. I början av tvåan var jag helt övertygad om att detta skulle bli relativt enkelt. Att det lixom skulle göra sig av sig självt. Helt plötsligt när jag satt där framför studera.nu så skulle jag bara veta.
Men, som de flesta av er säkert redan listat ut så fungerar det sällan på det sättet. Jag om någon borde ju veta. Varken KTH-basåret eller Maskin var beslut som kom av sig själva och kändes självklara, de var egentligen mer chansningar – lyckade sådana i och för sig. Därför borde jag väl lärt mig att sluta hoppas? Men nej, icke.
Så nu sitter jag här och funderar och hoppas och vill så gärna att ett beslut bara ska uppenbara sig. Men i väntan på denna uppenbarelse har jag de senaste veckorna nätverkat, intervjuat, frågat och snudd på stalkat diverse människor i högre årskurser på Maskin. Allt i hopp om att de skall avslöja något som får valet att framstå som självklart.
Även detta resulterade i katastrof. Alla är ju nöjda. Så hopplöst Svensson-mellanmjölkslandet-jantelag-nöjda. Alla älskar sina Masterprogram. Ena sekunden är jag övertygad om att Hållfasthetslära är helt rätt för mig, för att i nästa stund tappa hakan inför allt übercoolt jag kan göra om jag väljer Mekatronik.
Hjälp. Mig. Någon.
Men. Det finns ljus i tunneln. Jag har lyckats koka ned antalet möjliga Masters från 16 till 2. Inte illa med tanke på ovanstående. Det står alltså just nu mellan IPU – Integrerad Produktutveckling och Mekatronik (här och här kan ni läsa mer). Den ena är lite en variant av den andra. Mekatronik är snävare än IPU och som klar civilingenjör har jag verkligen fördjupat mig i något ordentligt, vilket lockar efter alla år med översiktskunskaper, medan på IPU blir jag bredare och inte lika überbra på något speciellt. Merde. Jag vet verkligen inte vad jag vill och ibland spökar gamla tankar om huruvida jag klarar av detta. Mekatronik anses vara en av KTHs tuffaste Mastrar, den kräver minst sagt mycket av dig som teknolog men samtidigt så får man ju lära sig så otroligt mycket! Därmed inte sagt att IPU är lätt (ha!) men arbetsbördan sägs i alla fall vara mer jämt fördelad.
Nej, den här karamellen får jag suga på lite till. Fortsättning följer.
Just throw ’em the face for a while!
http://www.youtube.com/watch?v=8wRXa971Xw0&feature=player_embedded
Hej då Stockholm, Bonjour Bruxelles!
Nu sitter jag glad och förväntansfull på Arlanda Express med siktet inställt på Bryssel och min kära vän Stephanie. Känns underbart med stundande påsklov och att få inleda så storstilat! Rapport följer när jag landar i Stockholm igen på måndag kväll.
Jo, glöm nu inte att idag är sista dagen att ansöka till högskolan och alltså KTH. In och sök med er! Och undrar ni fortfarande något över Maskinteknik kan jag varmt rekommendera intervjun nedan med Martin Öun, student på just Maskin eller mitt Maskinteknik i ett nötskal-inlägg. Mycket nöje!
Samtal med en Opel-fantast
Här är ett inlägg tillägnat er tjejer och killar som tycker att motorer är det tuffaste som finns och det gör jag med hjälp av Martin Öun, 21 år och student på Maskinteknikprogrammet. Han växte praktiskt taget upp i ett Opel-garage, gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet, tog ett sabbatsår och började på Maskin hösten 2009.
Som 15åring skördade Martin sina första riktiga framgångar i garaget: ny trimcylinder på moppen som efter det gjorde hela 60 km/h.
– Känslan var guld. Sjukt härligt med ett kvitto på att jag verkligen kunde själv.
Hur de här tidiga erfarenheterna med motorer och bilar har påverkat Martin i sina val och framför allt hur de spelat in i utbildningen är han mycket medveten om.
– Det är absolut inget krav att ha pysslat med motorer innan man börjar på Maskin men jag skulle nog säga att det är ett plus om du har. Alltså, förståelsen blir en annan. Även om vi mest räknar på olika scenarion och komponenter så gör det skillnad för mig att ha sett allt i verkligheten. Jag skulle väl säga att erfarenheten gör vissa kursmoment enklare men att det säkert är lika roligt att läsa kurserna oavsett nivån när man börjar.
Som många andra studenter på Maskin är även Martin engagerad i aktiviteter utanför skolan, framför allt Idrottsnämnden och KTH Racing. Det senare är ett projekt som spänner över ett år med målet att tillverka en Formula Student racingbil som sedan under sommaren skall tävla mot andra universitets bilar. Medlemmarna är KTH-studenter i alla årskurser och från alla program.
– Jag kom i kontakt med KTH Racing första gången under lådbilsracet under mottagningen. De ställde upp med en av bilarna och jag blev nyfiken. Så jag gick på en infokväll några veckor senare men väntade till 2an med att gå med. Tänkte pejla in arbetsbördan i ettan först. Det kan jag ångra nu. Hade varit bättre att bara gå med på en gång. Det är så spännande och även om man inte kan bidra så väldigt mycket i ettan (man har läst för lite kurser) så är det ett bra tillfälle att känna sig lite för, få in en fot och bli en i gänget.
I år ställer KTH Racing upp med en bensindriven bil men har även jobbat mycket hela året med en eldriven variant som de hoppas kunna färdigställa till nästa års tävling.
– Alltså, det som är kul med KTH Racing är ju att man får göra något på riktigt. Jag kan sakna det i utbildningen hittills. Att få bygga något från scratch, att ta idén från ritbordet till färdig produkt. Det är en otrolig känsla när man ritat sin komponent, laddat CAD-ritningen till vattenskärningsmaskinen och sedan har den i handen. Sånt skulle jag vilja ha mer av!
Framtidsplanerna skiftar som för många andra KTH-studenter från dag till dag men för Martin lockar just nu ett framtida jobb på något stort bilföretag i Tyskland, kanske Porsche.
– Bilindustrin ser helt annorlunda ut där nere. Utvecklingen går fortare och resurserna är inte lika begränsade. Helst skulle jag vilja jobba med utveckling, kanske chassirelaterat.
Av de ca 90 högskolepoäng som Martin läst hittills finns det några kurser som skiljer sig från mängden, hållfasthetsläran på hösten i 2an är en av dessa. Kursinnehållet stod i stark kontrast mot den teoretiska matematiken i ettan och är en av de första tekniskt tillämpade kurserna man läser på Maskinprogrammet.
– Hållfen var bra för att den kändes så verklighetsförankrad. Det är häftigt hur världen förändras efter sådana kurser. Helt plötsligt förstår man hur de mest solida broar kan rasa eller varför flygplan tas ur drift efter x antal flygningar trots att de kanske vid första anblicken ser hela ut. Den kursen anknöt mycket mer till rollen som civilingenjör för det handlar ju om att lära sig hur världen fungerar, varför saker rör sig som de gör, vilka krafter det är som verkar och varför de gör det. Det är tufft att inte längre behöva höfta om man bygger något, nu kan man faktiskt räkna på det så att det håller.
Nu går Martin andra året och det stundande Mastervalet (alla Maskinare väljer i 2an så kallade behörighetsgivande kurser inför den Master de sedan vill läsa år 4 och 5) tar upp mycket av hans tid.
– Det har visat sig vara svårare än jag trott men det börjar luta rejält åt maskinkonstruktion nu även om förbränningsmotorteknik också verkar häftigt. Fast jag tror det är viktigt att välja något man tycker är kul och bara kika lite på jobbmöjligheter, arbetsmarknadsprognoser och annat. För har man roligt så blir man bra på det, då kommer det naturligt.
Om han ska ge ett tips till presumtiva studenter blir det att inte ta KTH på alltför stort allvar.
– Ta saker med en nypa salt och tro inte att ni måste kunna allt innan ni börjar, ni lär er på vägen.