Att våga plugga tekniskt

Hittade följande youtube-klipp där Madeleine Kazemi (KTH-bloggare) hälsar på hos företaget Acne och intervjuar en f.d. Industriell Ekonomi-student.

http://www.youtube.com/watch?v=7JI80ViJVSI

En sak slår mig framför allt efter att ha sett intervjun:

– Att Magnus Durfors, försäljningschefen, bekräftar det som IndEk ofta lanserar sig själva med – att få i slutändan hamnar på tekniska positioner trots att utbildningen faller i kategorin civilingenjör (Magnus berättar t.ex. att de flesta av hans samtida KTH-kompisar numera jobbar inom bank, försäljning eller finanssektorn).

Missförstå mig rätt, jag gillar att KTH har breddat sig med nya linjer som Industriell Ekonomi, Design och Produktframtagning, Medieteknik och nu senast Energi och Miljö. Vad jag tycker är tråkigt är hur statistiken talar sitt tydliga språk. På de nya “mjukare” linjerna utgör tjejerna genast en mycket större andel än på de klassiska “tyngre” linjerna som Maskinteknik, Elektroteknik, Teknisk Fysik eller Farkostteknik. Varför är det så frågar jag mig? Är det för att vi tjejer rätt och slätt inte är intresserade av teknik? Nej, det har jag svårt att tro eller hitta hållbara argument för. Men varför då? Är det så enkelt att vi inte vågar? Känns det oss övermäktigt att ta tag i de där typiskt manliga kurserna som modern fysik, elektroteknik, maskinkomponenter och liknande? Är det ett stort minus att redan på förhand veta att man kommer att vara i minoritet som tjej (på Maskin är ca 12% tjejer)? Jag har varken svaren eller några vattentäta teorier, men min ambition att locka fler tjejer att prova på de typiskt “manliga” linjerna fortsätter. Ni kan också tjejer och ni kommer att upptäcka hur få av era fördomar som slår in när ni väl börjar.

Å andra sidan tror jag många gånger att dessa så kallade mjukare linjer kan öppna ögonen och kittla intresset hos många tjejer att snegla mer åt tekniskt “tunga” kurser. Kanske väljer de som teknisk inriktning något de aldrig trott att de var intresserade av, just tack vare att de börjat på KTH oavsett linje? Jag har i alla fall flera exempel på tjejer i min årkurs (som sökte andra linjer än Maskin i första hand när det begav sig) som faktiskt bytt bana totalt och nu ska läsa Hållfasthetslära och Mekatronik som master. Det är tufft tycker jag. Att de vågade hoppa på KTH-tåget, om än till en början på “fel” linje, och sen öppnade ögonen för helt andra saker.

För det är det som är det fina med KTH, bredden. Så även om du inte kommer in på just den linjen du sökt i första hand i höst, hoppa på. Din bild av vad du tycker är kul och intressant kommer att hinna ändras 100 gånger om innan du gått klart första året, tro mig. Kanske visar det sig, precis som för mina vänner, att du i själva verket hamnat helt rätt?

Och om du har lust, våga prova det tekniskt tunga. Det är galet roligt och framför allt – du kan du med.

The day of Reckoning

Läste ett inlägg signerat Madeleine Kazemi (KTH-bloggaren) angående betygshets härom veckan som fick mig att tänka till. Min ambition har alltid varit att vara ärlig med hur det går för mig betygsmässigt på KTH. Dels för att ge er en så rättvis bild som möjligt, utan omsvep och förskönande ord, men även för att myglande och hemlighetsmakeri i mina ögon bara riskerar att förstora betygens betydelse. Alla (med några få undantag) failar någon gång under sin KTH-tid en tenta (eller flera!), de flesta skriver E och D flertalet gånger och en betydande andel studenter deltar i så kallade uppsamlingsheat på somrarna för att knipa det där efterlängtade E:t i hatkursen numero uno.

De flesta av mina vänner har en ganska brokig samling betyg. Kanske något E i valfri mattekurs från ettan, D i några kurser de fann mindre intressanta, A i sina två älsklingskurser hittills och sedan B och C i en salig blandning. Så ser även min påse ut, mer eller mindre, och för de allra flesta, inklusive mig själv, har det gått bättre och bättre ju längre in i utbildningen man kommit. Och apropå nämnda betygspåse hade jag det formidabla nöjet att kamma hem två B och ett A efter senaste tentaperioden. Något jag är omåttligt stolt över.

Men grundidén, själva essensen om ni så vill, med det här inlägget är att avdramatisera detta med betyg. Du kommer samla ihop en fin blandning du med och det är bara du som bestämmer om du är nöjd med ett betyg eller inte. Glöm aldrig det. Är du en duktig person med höga ambitioner har du lika mycket rätt att vara arg över ett B som någon annan har att vara förbannad över ett F. Du sätter dina egna gränser, mål och standards. Och det är det som betyder något, inte kompisars GPA, snittet i klassen/årskursen eller vad andra tycker att du borde skriva. Du bestämmer.

Gotta catch ’em all – eller hur var det nu?

Under sommarlovet (i ärlighetensnamn är det ju inte mycket till sommarlov nu för tiden, alla jobbar ju) och andra perioder med ledighet finns det framför allt en sak jag ägnar mig helhjärtat åt: skönlitteratur. Jag har alltid varit en bokmal (ändå sedan barnsben och då som stolt medlem i bokklubben Läslusen) och det finns få saker jag njuter så i fulla drag av som en riktigt bra bok.

Således fick följande tre böcker följa med under min vecka i Italien:
~ Kunzelmann och Kunzelmann av Johan Vallgren
~ The life of Pi av Yann Martel
~ Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa

Tre helt olika böcker. Precis som jag vill ha det. Därför vill jag oxå ogärna rangordna dem men Kunzelmann och Kunzelmann knep nog första platsen trots allt. Vallgrens stil och svenska är fullständigt briljant och han lyckas beskriva de mest vardagliga saker med en underbar humoristisk ton som fått mig att garva gott flertalet gånger längs de 530 sidorna. Nedan följer ett stycke som ni bekanta med Pokémonfenomenet under 90-talet och lite allmän tv-spelsvokabulär bör uppskatta.