Jag är generellt inte en alltför lättstressad människa men är det något KTH har lärt mig är det att alla har en stressgräns och att vi alla bör lära oss vart den går och hur vi ser till att vi inte korsar den. Sedan KTH kickade igång har antalet måsten vuxit lavinartat. Från att ha haft en ganska lugn första vecka till att veckan efter knappt ha tid att äta. Anledningen till detta har framför allt varit den snålt tilltagna tidsmarginalen för Studienämndens rekryteringar. Vi har kort sagt behövt rekrytera för många människor på för kort tid. Nu har detta visserligen gått väldigt bra. Men, därmed inte sagt att ingen skada är skedd. Jag hade mycket hellre velat låta detta ta sin tid, hinna prata med alla ordentligt och inte behöva hetsmejla och hets-sms:a alla interessenter på det sätt vi tvingats göra.
Det känns kort sagt tråkigt att sitta med Samsungen klistrad i handen dygnet runt för att hinna svara på alla inkommande mejl samt skicka ut egna.
Men men, nu är den stressigaste etappen över (håll tummarna!) och imorgon ska jag äntligen få träffa alla nya (+ gamla) medlemmar ordentligt. Det ska verkligen bli jättekul. Men tills dess har jag en hel del annat jag måste fixa, bl.a. tyskaplugg inför grammatikprovet på torsdag. Så på återseende kära läsare!