Sedan jag började driva frågan huruvida KTH-bloggarna bidrar till KTHs goda rykte eller motsatsen (läs mer här) har det tyvärr inte hänt mycket. Detta trots att jag via vår Sektionsordförande tagit upp frågan med Kåren, kontaktat Monika Barsch, koordinator för funktionshindrade (som stödjer oss till fullo), samt skickat ett antal upprörda mejl till både Annifrid Pålsson, ansvarig för bloggarna, och rektor Peter Gudmundson. Uppenbarligen är KTH beredda att ta studentmissnöjet så länge Leijon genererar trafik till sajten.
Vad som dock upprört mig mest under den här kampanjen är hur människor backar utan att blinka när det blir skarpt läge. Det är uppenbarligen ok att gnälla och vara förbannad bakom stängda dörrar men när det kommer till kritan är det få som står fast vid sin åsikt.
Jag har flertalet gånger fått höra antydningar om att jag bara skapar dålig press för KTH genom att driva detta vidare. Totala locket på-känningar alltså. Vad jag sörjer mest med detta är uppfattningen att det på något vis är illa eller förbjudet att kritisera sin högskola. Att min kritik på något vis skulle betyda att KTH som utbildningscentra blivit sämre. Inte alls. Mina föreläsningar i Maskinkomponenter har inget att göra med hur Annifrid Pålsson sköter sitt jobb.
Således varken skäms jag eller är rädd för att kritisera KTH både öppet och hårt. Det är uppenbart att det behövs. Missförstå mig rätt, jag älskar min utbildning. Men det betyder inte att jag, utan att ifrågasätta och kritiskt granska, kommer att svälja allt KTH hittar på.
