Fel att ge människor med dyslexi extra skrivtid?

Jag har de senaste veckorna med stigande intresse, förvåning och förfäran tagit del av KTH-bloggarnas skriverier. Dessa tio castades innan jul för att blogga om livet som student på KTH. Ambitionen, har jag fått veta, från Avdelningen för kommunikation och internationella relationer var att tvätta bort denna förkastliga nördstämpel som KTH uppenbarligen lider av.

Bland tjejernas bloggar återfinns namn som Det finns inget snyggare än en Samhällsbyggare och Mattenörd + Stilettklackar = Sant. Den senare skrivs av Anna Leijon som går i 1:an på mitt systerprogram Design och Produktframtagning. Ursäkta mig, men i vilket decennium befinner vi oss enligt KTH? På 50-talet, när det var aktuellt att bevisa att tjejer kunde vara både snygga OCH smarta?! Har vi verkligen inte kommit längre? Är KTHs Kommunikationsavdelning så desperat efter en ny coolhetsstämpel att de helt tappat koncepterna?

Och som om inte detta vore nog, författar Leijon den 19 januari följande briljanta inlägg: Fel att ge personer med funktionsnedsättningar som dyslexi och dyskalkyli specialbehandling (bloggen är numera raderad men du hittar hela texten här) där hon hävdar att då arbetslivet aldrig kommer att specialbehandla dessa individer så ska absolut inte KTH göra det heller. Istället skall de sorteras bort, kan de inte skriva en tenta på samma tid som hon är det tack och hej. Vad som gör detta extra pinsamt är att KTH är känt för att vara suveräna med så kallad handikapphjälp. Du kan få tentan inläst på ljudfil, extra skrivtid, anteckningshjälp och ännu mer. Allt för att du med dina förutsättningar skall få samma chans att visa att du kan lika mycket som de av oss som inte har problem med bokstäverna.

Vidare hävdar Leijon dessutom att vi borde vara tacksamma för våra skillnader. Det är ju en fin tanke. Men nu rör det sig ju inte som skillnader utan om faktiska handikapp. Jag har mycket svårt att tro att Leijon skulle vara av samma åsikt om hon själv var blind och förväntades klara skolan utan blindskrift. Leijon är dessutom, enligt egen utsago, expert på hur dessa dyslexitester går till och de är uppenbarligen “fantastiskt enkla” att fejka. Vidare är dyskalkyli bara ett påhittat handikapp! Budskapet är tydligt: Människor med dylika åkommor: Gör er icke besvär på KTH!

Nu är det ju dock så att vi lever i en demokrati och det är helt ok att ge uttryck för liknande åsikter. Men inte på en officiell blogg med KTH som avsändare! Jag skäms för det intryck människor som läser bloggarna får av min högskola. Här lyser de KTH-relaterade inläggen med sin frånvaro, istället varvas egobilder med förfest, mode och shopping. Sedan när är detta en rättvis bild av hur det är att plugga på KTH? Och när man väl hittar tillbaka till ämnet är det ofta i form av gnäll över tajta deadlines eller tråkiga föreläsningar. Är detta KTH:s strategi för att inspirera unga gymnasister att söka hit? Seriöst?

Efter att ha påpekat ovanstående för ansvarig avdelning får jag följande formulering till svar:

Bloggarna ska handla om uppdragstagarens tillvaro som student på KTH. Syftet är att läsaren ska få möjlighet att lära känna ett urval av KTH:s studenter på ett mer personligt plan. I detta innebär att det kan dyka upp åsikter och tankar som inte är i enlighet med KTH:s officiella åsikter eller ställningstaganden.

Men nu är det ju faktiskt så att de själva präntat ned följande formulering om sin ansvarsroll:

Bloggarna är likställda med officiella webbsidor och har myndigheten KTH som avsändare. Tjänsten får därmed inte användas för så kallade personliga webbsidor eller privata ändamål.

Frågan blir ju genast, varför vill KTH bli förknippat med åsikter de själva inte kan eller vill stå för? Sedan jag först började driva de här frågorna inom skolan har lämpligt nog följande brasklapp dykt upp till höger på bloggarna:

Det här är en av KTH:s studentbloggar. På dessa skildras livet som student på KTH. De tankar och åsikter som framförs av studenterna är personliga och skall inte betraktas som KTH:s officiella åsikter eller ställningstaganden. Ansvarig för studentbloggarna är avdelningen för kommunikation och internationella relationer: studentrekrytering@kth.se

Snyggt försök att helt ta sina händer ifrån något som börjar bli rejält pinsamt och obehagligt. Men frågan kvarstår, hur länge ska vi behöva vänta innan KTH tar sitt ansvar?

Maskinteknik i heta stolen

Nu är det såhär att jag gått och funderat länge och väl på hur jag på bästa möjliga sätt skall presentera mitt fantastiska program Maskinteknik. Överdådig presentation? Slideshow med bilder från fredagspubarna i Smörjis? Youtube-klipp där jag kör mimteater? PowerPoint?!

Nej skämt åsido. Jag kan omöjligen ensam ge er en schyst bild av vad det innebär att plugga på Maskin. Det är det som är det häftiga. Här samsas alla typer av människor och studieinriktningar (vi har 12 Masterprogram, flest på hela KTH!). Så vi gör såhär, jag skakar fram det bästa Maskin har att erbjuda och levererar dessa fantastiska personer i ett litet behändigt format (läs blogginlägg) och så får ni själva bilda er en uppfattning om huruvida mitt program är något för er (det är det ju självklart, jag är mest artig nu).

Dessa inlägg kommer gå under namnet Maskinprofiler och dyka upp sporadiskt under våren. Har ni idéer om vad specifikt ni skulle vilja veta mer om är det bara att slänga iväg en kommentar eller ett mejl på kimoberg@kth.se. Nu kör vi!

 

Svensk ingenjörsdesign när den är som allra bäst!

Inom mitt program Maskinteknik läser vi något som kallas CAD, Computer-aided Design. Det är en metod för att med hjälp av ett datorprogram (t.ex. Autodesk Inventor) konstruera modeller för olika saker. Det kan vara allt från byggnader, flygplan, bergborrar, rymdstationer, hjullager till bilar. Kort sagt allt du behöver en ritning eller modell av. Idén med CAD och tillhörande FEM-analys (mer om det en annan gång) är att istället för att köra “trial and error”, dvs bygga en dyr prototyp som testas i verkligheten, så simuleras testerna i ett datorprogram. Tack vare detta kan antalet prototyper minimeras och produktionskostnaderna hållas nere. Nya Saab 9-5 är ett strålande exempel, den byggdes bara i något enstaka testexemplar innan den gick till produktion, just för att den testats så utförligt med simuleringar, och kostade således förhållandevis lite att ta fram. Dessutom tog vägen från ritbord till färdig produkt betydligt kortare tid än vad som är vanligt.

Det är alltså t.ex. sånt här man kan pyssla med som ingenjör. Räkna på, simulera, testa och optimera en ny Saab-modell, nästa rymdstation eller SKFs nya kullager. Hur spännande är inte det? Själv pillar jag just nu med kullager, bakaxlar, nav och däck. Det ska bli en del av hjulupphängningen på en framhjulssdriven bil. Det är svårt men sjukt roligt! Nedan ser ni den halvfärdiga och färdiga produkten:

 

Optimering av en förvuxen GoKart

I vår mest programspecifika kurs Maskinkomponenter räknar vi just nu på en inlämningsuppgift om en formelbil (läs förvuxen GoKart). Närmare bestämt KTH Racings formelbil. Varje år bygger ett gäng KTH-studenter en racingbil som de tävlar med i något som kallas Formula Student. I detta ställer universitet från hela världen upp och det är på blodigaste allvar.

Uppgiften består i att, med detta som bakgrund och ett gäng givna parametrar, räkna på hur utväxlingen motor-hjul skall se ut för att få optimal acceleration och toppfart. Detta må förefalla simpelt för någon som greppat konceptet bil men för mig, som för övrigt inte ens har körkort, är detta allt annat än enkelt. Till att börja med måste jag bena ut hur en bil faktiskt ser ut, under karossen. Vad händer egentligen? Jo, vi har en motor som levererar ett moment och ett varvtal som måste föras vidare till bakhjulen som sedan ska driva bilen framåt. För att nämnda motor skall kunna arbeta på ett optimalt varvtal för varje given hastighet måste man kunna ha olika utväxlingar mellan motor och drivhjul. Det är detta vi kallar växellåda och vad vi räknar på.

När jag benat ut detta blir det hela lite lättare men det är fortfarande svårt att räkna på något utan att verkligen veta hur det ser ut. Nog för att så kallade schematiska bilder hjälper men bara till viss del.

Min poäng med detta är att inget är omöjligt. Jag kan inte ett jota om bilar men likförbannat efter mycket slit, livliga diskussioner kompisar emellan och en hel del hjälp från övningsassistener har jag bemästrat uppgiften. Allt går. Dessutom är det en kick utan dess like när man inser att man helt plötsligt förstår något man aldrig trodde att man skulle förstå. Det är ju det den här utbildningen handlar om! Att införskaffa verktygen man behöver, brottas med dem, bli arg, svära, ge upp, försöka igen och LYCKAS!

 

Matematik steg 3

 

Ibland när jag stannar upp mitt i en övning eller föreläsning och tittar ned på mina anteckningar blir jag alldeles full i skratt. Det ser ju inte riktigt klokt ut, bara en massa bokstäver, en hel del grekiska sådana dessutom! Hur kan detta faktiskt betyda något? Men samtidigt som jag garvar för mig själv blir jag oxå imponerad. Tänk vad jag lärt mig på de här 1,5 åren! Detta hade jag aldrig greppat innan jag började på KTH och nu läser jag det som om det vore en skönlitterär text! Det ligger verkligen mer sanning än man först kan tro i uttalandet att matematik är det enda sanna universella språket.

Och apropå att stanna upp så kan det vara bra att ta ett steg tillbaka ibland och tänka efter, framför allt när man kört fast och tycker att man inte förstått någonting, för jävlar vad man lär sig grejer!