Att söka till KTH skrämde livet ur mig på många sätt. Jag hade precis gått klart KTHs tekniska basår och fruktade de stundande studierna på centrala campus. Hur skulle det bli? Skulle jag hitta några vettiga människor att umgås med? Hur skulle arbetsbördan se ut? Skulle jag behöva ge upp mitt sociala liv?
Och framför allt: hade jag det som krävdes för att klara av det?
Som nämnt tidigare har jag alltid presterat väldigt väl i skolsammanhang och det skrämde mig att inte veta vad som väntade. Att inte ha koll på läget. Det intressanta är att inget blev som jag tänkt mig. Trots mängder av google-moments, lusläsande av kursbeskrivningar och utfrågande av diverse bekanta kunde jag inte haft mer fel. Men på ett bra sätt. Allt blev bra men inte som jag tänkt mig. Hänger ni med?
Det jag numera älskar allra mest med min utbildning är inte nödvändigtvis varenda kurs jag läser, prestigen med att gå på just KTH eller att titeln efter avklarade 5 år lyder just civilingenjör utan det är utmaningen – att jag ofta, ibland dagligen, balanserar på gränsen av min förmåga. Att jag ständigt tvingas pressa mig längre, förstå mer, räkna svårare saker och hänga med i mer komplexa resonemang. Jag förstår saker idag jag aldrig någonsin trodde jag skulle förstå. Senast idag på labben i Elektroteknik programmerade jag och två kompisar helt själva flera olika program för att bl.a. styra en hiss och varvtalet på en motor. I förra veckan klarnade idéer som hur man accelererar en gas till överljudshastighet (svensken de Laval utvecklade det specifika munstycke som behövs!). Jag lär mig ständigt nya saker som stundtals lämnar mig aningen mållös. Tänk att jag fattar!
Därför kära läsare älskar jag min utbildning. Visst, det är hårt ibland när saker inte klickar hem i den takt man vill men åh vad det är värt det sen. Tro mig. Känslan när jag tvingas utnyttja all min kapacitet och kicken när det fungerar är oslagbar. Så därför kan jag inte annat än rekommendera dig att söka till civilingenjör om du, precis som jag, är nyfiken på din fulla potential och älskar känslan när du löst ett riktigt tufft problem. För det är det vi blir i slutändan, problemlösare och riktigt grymma sådana dessutom!
