Jag har alltid varit duktig i skolan. Alltså verkligen alltid. Jag kommer ärligt inte ihåg att jag någonsin misslyckats med någonting jag föresatt mig. Jag har dock alltid varit väldigt medveten om vilket privilegium detta har varit. Dels har jag haft föräldrar som varit noga med att förklara att det inte är lika lätt för alla, dels har jag haft vänner som det inte alltid varit lika lätt för. Detta är något jag är väldigt tacksam över, människor utan empati och möjlighet att leva sig in i hur andra har det är människor världen skulle klara sig bättre utan i mina ögon.
Hur som, tillbaka till ämnet. Som följd av detta byggde jag sakta men säkert upp ett rejält duktighetskomplex, eller vad man nu ska kalla det. Precis som vissa blir sportfånar, bild&formare eller musiknördar så blev jag “den duktiga” and I freakin’ loved it. Jag älskade att kunna mest, förstå först och få bra betyg. Det blev ett självändamål i sig att vara duktig.
Nu låter det här kanske aningen destruktivt men jag upplevde det inte så. Jag var bara jäkligt glad åt att allt gick så bra hela tiden. Utan större ansträngning dessutom. Bingo lixom. Enda gångerna det gjorde ont var när jag såg att lillebror kämpade med min skugga. Det var aldrig vad jag ville. Att jag var duktig skulle bara ha med mig att göra och jag ville aldrig att han skulle jämföra sig med mig, vilket han naturligtvis gjorde för det gör ju syskon. Men å andra sidan slog han mig med hästlängder i varje sport du kan tänka dig.
Spolar vi fram några år så hamnar vi i slutet av 2009 precis innan jag gick ut basåret. Det var inte det enklaste jag tagit mig igenom direkt men det gick riktigt bra till slut. Min självkänsla var alltså fortfarande intakt.
Men så började jag KTH och världen rasade. Tentan i Linjär Algebra och Geometri i oktober 2009 blev världens käftsmäll. Jag kommer ihåg att jag grät hela vägen hem. Jag förstod inte vad som hände. Jag som alltid klarade allting galant och utan att egentligen anstränga mig. WTF?! Nog borde jag klara av en tenta i Linjär Algebra utan att bryta ihop.
Några veckor senare fick jag tillbaka resultatet, jag blev precis godkänd. Sorgen visste inga gränser. Godkänd?! Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Allt vändes upp och ned. Jag ifrågasatte allt, val av högskola, val av program, allt! Inte kunde det vara meningen att jag skulle gå på KTH om jag bara skrev E på min första tenta? Det måste blivit något fel.
Det intressanta med detta är kraven jag upplevde att jag var tvungen att uppfylla för att gå kvar på KTH. Krav jag på intet sätt upplevt att killar på mitt program delar. Många failade den där tentan i Linjär Algebra men långt ifrån alla gick igenom vad jag gick igenom. När jag pratar med killar och tjejer på mitt program träder ett ganska tydligt mönster fram. Tjejerna som börjat har många gånger mycket högre ambitioner och krav på sig själva än killarna. Det behöver inte vara något negativt, vi presterar väldigt väl många gånger säkert som följd av detta. Men det skulle inte skada om vi lärde oss att ta allt med en nypa salt. Vi behöver inte vara bäst. Vi behöver inte prestera hela tiden och det är ok att skriva E. Kraven för E är högt ställda och ett godkänt är ett godkänt. Även om jag vet att det ibland kan vara svårt att få in i huvudet.
Hur som, jag skriver om detta för att belysa problematiken kring att i ena sekunden vara en högpresterande tjej på gymnasiet och i andra, på plats på KTH, bara vara en i mängden, något som många brottas med under sitt första KTH-år. Det jag vill att ni, tjejer och killar, som läser det här tar med er är att det är ok att inte vara bäst jämt. Det är rentav nyttigt. Jag har lärt mig så sjukt mycket om mig själv sedan jag började KTH, bland annat vem jag är om jag inte är ett A-barn och gissa vad, jag tycker bättre om Kim nu än innan. Hon känns mer avslappnad och laid back nu. Men det kräves en hel del tårar…
Så, hörrni, när ni börjar på KTH i höst: ta ett djupt andetag och försök förstå att det här är början på en 5 år (minst!) lång resa och att det är ok att misslyckas på vägen. För fan va tråkigt livet vore om allt gick som beräknat hela tiden!
