Kim vs. Termodynamik, 1 – 0

Igår var en sån där dag när allting bara stämmer. Vi fick tillbaka KS:en i Termodynamik och jag kunde överlycklig konstatera att jag klarat 6/9 poäng och således slipper besvara fråga 1 och 2 på tentan, SEGER! Dessutom gick inlämningsuppgiften i Maskinkomponenter som en dans. Den handlade om kugghjulsdimensionering och påminde mycket om kursen i Hållfasthetslära vi läste i höstas (en av de roligaste kurserna hittills!).

Nu hoppas jag att även denna dag flyter på i samma stil. Det är så obeskrivligt fantastiskt när allt bara fungerar. Det gäller att njuta! Men det bästa är att när det sedan kommer dagar då allt går åt pipan kan jag ta fram dessa små segerdagar ur min minneslåda och påminna mig själv om att jag kan om jag bara vill. Det är guld!

Maskinteknik i heta stolen

Nu är det såhär att jag gått och funderat länge och väl på hur jag på bästa möjliga sätt skall presentera mitt fantastiska program Maskinteknik. Överdådig presentation? Slideshow med bilder från fredagspubarna i Smörjis? Youtube-klipp där jag kör mimteater? PowerPoint?!

Nej skämt åsido. Jag kan omöjligen ensam ge er en schyst bild av vad det innebär att plugga på Maskin. Det är det som är det häftiga. Här samsas alla typer av människor och studieinriktningar (vi har 12 Masterprogram, flest på hela KTH!). Så vi gör såhär, jag skakar fram det bästa Maskin har att erbjuda och levererar dessa fantastiska personer i ett litet behändigt format (läs blogginlägg) och så får ni själva bilda er en uppfattning om huruvida mitt program är något för er (det är det ju självklart, jag är mest artig nu).

Dessa inlägg kommer gå under namnet Maskinprofiler och dyka upp sporadiskt under våren. Har ni idéer om vad specifikt ni skulle vilja veta mer om är det bara att slänga iväg en kommentar eller ett mejl på kimoberg@kth.se. Nu kör vi!

 

Svensk ingenjörsdesign när den är som allra bäst!

Inom mitt program Maskinteknik läser vi något som kallas CAD, Computer-aided Design. Det är en metod för att med hjälp av ett datorprogram (t.ex. Autodesk Inventor) konstruera modeller för olika saker. Det kan vara allt från byggnader, flygplan, bergborrar, rymdstationer, hjullager till bilar. Kort sagt allt du behöver en ritning eller modell av. Idén med CAD och tillhörande FEM-analys (mer om det en annan gång) är att istället för att köra “trial and error”, dvs bygga en dyr prototyp som testas i verkligheten, så simuleras testerna i ett datorprogram. Tack vare detta kan antalet prototyper minimeras och produktionskostnaderna hållas nere. Nya Saab 9-5 är ett strålande exempel, den byggdes bara i något enstaka testexemplar innan den gick till produktion, just för att den testats så utförligt med simuleringar, och kostade således förhållandevis lite att ta fram. Dessutom tog vägen från ritbord till färdig produkt betydligt kortare tid än vad som är vanligt.

Det är alltså t.ex. sånt här man kan pyssla med som ingenjör. Räkna på, simulera, testa och optimera en ny Saab-modell, nästa rymdstation eller SKFs nya kullager. Hur spännande är inte det? Själv pillar jag just nu med kullager, bakaxlar, nav och däck. Det ska bli en del av hjulupphängningen på en framhjulssdriven bil. Det är svårt men sjukt roligt! Nedan ser ni den halvfärdiga och färdiga produkten:

 

Optimering av en förvuxen GoKart

I vår mest programspecifika kurs Maskinkomponenter räknar vi just nu på en inlämningsuppgift om en formelbil (läs förvuxen GoKart). Närmare bestämt KTH Racings formelbil. Varje år bygger ett gäng KTH-studenter en racingbil som de tävlar med i något som kallas Formula Student. I detta ställer universitet från hela världen upp och det är på blodigaste allvar.

Uppgiften består i att, med detta som bakgrund och ett gäng givna parametrar, räkna på hur utväxlingen motor-hjul skall se ut för att få optimal acceleration och toppfart. Detta må förefalla simpelt för någon som greppat konceptet bil men för mig, som för övrigt inte ens har körkort, är detta allt annat än enkelt. Till att börja med måste jag bena ut hur en bil faktiskt ser ut, under karossen. Vad händer egentligen? Jo, vi har en motor som levererar ett moment och ett varvtal som måste föras vidare till bakhjulen som sedan ska driva bilen framåt. För att nämnda motor skall kunna arbeta på ett optimalt varvtal för varje given hastighet måste man kunna ha olika utväxlingar mellan motor och drivhjul. Det är detta vi kallar växellåda och vad vi räknar på.

När jag benat ut detta blir det hela lite lättare men det är fortfarande svårt att räkna på något utan att verkligen veta hur det ser ut. Nog för att så kallade schematiska bilder hjälper men bara till viss del.

Min poäng med detta är att inget är omöjligt. Jag kan inte ett jota om bilar men likförbannat efter mycket slit, livliga diskussioner kompisar emellan och en hel del hjälp från övningsassistener har jag bemästrat uppgiften. Allt går. Dessutom är det en kick utan dess like när man inser att man helt plötsligt förstår något man aldrig trodde att man skulle förstå. Det är ju det den här utbildningen handlar om! Att införskaffa verktygen man behöver, brottas med dem, bli arg, svära, ge upp, försöka igen och LYCKAS!

 

Sviktande självförtroende

När jag gick i 3:an i grundskolan trodde jag att jag var kass på matte. Allt var en tävling och den som räknade fortast var automatiskt bäst i klassen. Jag hade visserligen inte många fel men snabb, det var jag inte. Snarare tvärtom, noggrann som få med prydliga och lättläsliga lösningar som följd. Men det var det ingen som brydde sig om. Jag var för långsam och ansågs inte förstå tillräckligt ”fort”. Istället hyllades många grabbar i klassen som kunde klottra ner hela 8:ans tabell på under 42 sek.

Så det föll sig så att jag började högstadiet med matte-förtroendet kört i botten. Jag tyckte fortfarande att matte var helt ok men gjorde mig inga illusioner om att detta var något jag skulle kunna bemästra.

Då kom Tobbe in i mitt liv. Tobbe matteläraren. Han var en av de första lärarna som verkligen såg mig. Han var och är överjävlig på matte och tackvare honom förstod jag äntligen att matte inte handlar om att vara snabb. Det handlar om problemlösning och det är helt ok att inte vara snabbast så länge du tänker rätt och försöker.

Det blev starten på tre underbara år med matematiska utmaningar och problemlösning. Jag hittade tillbaka till mitt intresse för matte och älskade det.

Så kom hösten 2002 och jag började gymnasiet. Dessvärre skulle det visa sig att gymnasiet skulle sätta större käppar hjulet än jag kunnat drömma om i lågstadiet. Vår klass (sam/sam) begåvades med en mattelärare som minst sagt passerat sitt bäst före-datum. Dessutom drev han åsikten att personer som väljer sam/sam på gymnasiet är matematiskt illitterata och skall behandlas därefter. Han lyckades. Mina betyg i matte rasade och jag började hata att gå på mattelektioner, det gick så långt att jag fick sådan ångest under matteproven att jag var tvungen att gå ut i korridoren och lugna ned mig för att ens kunna genomföra provet.

2005 tog jag studenten med toppbetyg i allt utom matte. Aldrig att jag skulle söka naturvetenskapligt. Men så gick tiden och ingen av de klassiska utbildningarna för samhällsvetare lockade. Så jag bestämde mig helt enkelt för att, i brist på bättre idéer, prova på KTHs basår.

Behöver jag nämna att jag var livrädd? Jag hade inte läst matte på 3 år när jag började och självförtroendet var inte direkt på topp. Men det gick. Med mycket slit. Jag pluggade som aldrig förr det året men allt jobbet betalades sig flera gånger om i slutet. Mycket tackvare vår fantastiska mattelärare Lennart. Han lyckades med samma sak som Tobbe lyckats med när jag gick i högstadiet, att återuppväcka mitt intresse för matte. Inget var för svårt med Lennart som mattelärare. Allt gick att förklara en gång till på ett lite annorlunda sätt så att jag förstod lite mer.

Jag gick ut basåret våren 2009 med förnyat självförtroende och en känsla av att ha hamnat rätt. Det blev Maskintekniska programmet för mig och jag har inte ångrat det beslutet. Missförstå mig rätt, jag har funderat mycket, ifrågasatt mina val och min nuvarande pluggsituation men aldrig ångrat att jag vågade. Att jag vågade söka och prova hur mycket jag faktiskt klarar av. För som det sagts så många gånger tidigare: Du klarar så oändligt mycket mer än du tror, bara du vågar prova!