När jag gick i 3:an i grundskolan trodde jag att jag var kass på matte. Allt var en tävling och den som räknade fortast var automatiskt bäst i klassen. Jag hade visserligen inte många fel men snabb, det var jag inte. Snarare tvärtom, noggrann som få med prydliga och lättläsliga lösningar som följd. Men det var det ingen som brydde sig om. Jag var för långsam och ansågs inte förstå tillräckligt ”fort”. Istället hyllades många grabbar i klassen som kunde klottra ner hela 8:ans tabell på under 42 sek.
Så det föll sig så att jag började högstadiet med matte-förtroendet kört i botten. Jag tyckte fortfarande att matte var helt ok men gjorde mig inga illusioner om att detta var något jag skulle kunna bemästra.
Då kom Tobbe in i mitt liv. Tobbe matteläraren. Han var en av de första lärarna som verkligen såg mig. Han var och är överjävlig på matte och tackvare honom förstod jag äntligen att matte inte handlar om att vara snabb. Det handlar om problemlösning och det är helt ok att inte vara snabbast så länge du tänker rätt och försöker.
Det blev starten på tre underbara år med matematiska utmaningar och problemlösning. Jag hittade tillbaka till mitt intresse för matte och älskade det.
Så kom hösten 2002 och jag började gymnasiet. Dessvärre skulle det visa sig att gymnasiet skulle sätta större käppar hjulet än jag kunnat drömma om i lågstadiet. Vår klass (sam/sam) begåvades med en mattelärare som minst sagt passerat sitt bäst före-datum. Dessutom drev han åsikten att personer som väljer sam/sam på gymnasiet är matematiskt illitterata och skall behandlas därefter. Han lyckades. Mina betyg i matte rasade och jag började hata att gå på mattelektioner, det gick så långt att jag fick sådan ångest under matteproven att jag var tvungen att gå ut i korridoren och lugna ned mig för att ens kunna genomföra provet.
2005 tog jag studenten med toppbetyg i allt utom matte. Aldrig att jag skulle söka naturvetenskapligt. Men så gick tiden och ingen av de klassiska utbildningarna för samhällsvetare lockade. Så jag bestämde mig helt enkelt för att, i brist på bättre idéer, prova på KTHs basår.
Behöver jag nämna att jag var livrädd? Jag hade inte läst matte på 3 år när jag började och självförtroendet var inte direkt på topp. Men det gick. Med mycket slit. Jag pluggade som aldrig förr det året men allt jobbet betalades sig flera gånger om i slutet. Mycket tackvare vår fantastiska mattelärare Lennart. Han lyckades med samma sak som Tobbe lyckats med när jag gick i högstadiet, att återuppväcka mitt intresse för matte. Inget var för svårt med Lennart som mattelärare. Allt gick att förklara en gång till på ett lite annorlunda sätt så att jag förstod lite mer.
Jag gick ut basåret våren 2009 med förnyat självförtroende och en känsla av att ha hamnat rätt. Det blev Maskintekniska programmet för mig och jag har inte ångrat det beslutet. Missförstå mig rätt, jag har funderat mycket, ifrågasatt mina val och min nuvarande pluggsituation men aldrig ångrat att jag vågade. Att jag vågade söka och prova hur mycket jag faktiskt klarar av. För som det sagts så många gånger tidigare: Du klarar så oändligt mycket mer än du tror, bara du vågar prova!
