Matematik steg 3

 

Ibland när jag stannar upp mitt i en övning eller föreläsning och tittar ned på mina anteckningar blir jag alldeles full i skratt. Det ser ju inte riktigt klokt ut, bara en massa bokstäver, en hel del grekiska sådana dessutom! Hur kan detta faktiskt betyda något? Men samtidigt som jag garvar för mig själv blir jag oxå imponerad. Tänk vad jag lärt mig på de här 1,5 åren! Detta hade jag aldrig greppat innan jag började på KTH och nu läser jag det som om det vore en skönlitterär text! Det ligger verkligen mer sanning än man först kan tro i uttalandet att matematik är det enda sanna universella språket.

Och apropå att stanna upp så kan det vara bra att ta ett steg tillbaka ibland och tänka efter, framför allt när man kört fast och tycker att man inte förstått någonting, för jävlar vad man lär sig grejer!

 

Mamma, hur högt kan Zeppelinaren flyga?

Något av det häftigaste med att läsa till ingenjör är alla de verktyg du får längs vägen som fullständigt och oåterkalleligt förändrar hur du ser på världen. En bro är inte längre bara något du åker över med bilen, ett kylskåp inte ett mysterium och en zeppelinare inte bara något som flyger över huvudet på dig med hjälp av någon magisk kraft.

I förra veckan i Termodynamiken fick vi en inlämningsuppgift som gick ut på att fundera på och räkna kring hur en zeppelinare fungerar. Hur ser kraften ut som får den att “lyfta” och hur högt kan den flyga? Det är sånt här jag älskar med KTH, att titta på ett verkligt fenomen och sedan skaffa sig en helt ny förståelse för vad som verkligen händer.

Hur som, första delen av uppgiften bestod i att bestämma hur lyftkraften varierar med höjden. Det man kallar lyftkraft i det här fallet bygger på Archimedes princip, nämligen att “ett föremål nedsänkt i vätska påverkas av en uppåtriktad kraft, som är lika stor som tyngden av den undanträngda vätskan”. Detta kan appliceras även på zeppelinare i mediet luft med vissa förändringar. Såhär ser formeln för lyftkraften ut:

För att kunna lösa uppgiften var vi tvungna att härleda fram ett uttryck för hur trycket förändras med höjden (se nedan) och sedan använda det framräknade trycket för att ta fram luftens densitet för varje given höjd. Mycket matte för att vara Termo och apropå det, ni som kämpar med Envariabeln eller Flervariabeln just nu: ge inte upp! Ni kommer att behöva allt det ni lär er nu i kurserna som kommer sen!

Slutuppgiften bestod sedan i att räkna ut zeppelinarens maxhöjd, d.v.s när formeln för lyftkraften är lika med noll eller när zeppelinarens tyngd är lika med den faktiska lyftkraften. Svaret blev kring 9000 meter för min zeppelinare.

Inte illa för en förvuxen heliumballong, eller vad säger ni?

 

Formelförklaring:

Snökanoner i KS-form

Så var den över, KSen i Termodynamik. Kändes bra. Har svarat på allt med rätt rimliga svar och nu börjar väntan på resultatet. Får jag poäng till tentan eller inte? Det är frågan det, så när vi ändå är på ämnet kan jag passa på att dra idén med KSar.

Tanken är att uppmuntra oss studenter att plugga kontinuerligt under terminen genom att erbjuda så kallade kontrollskrivningar med jämna mellanrum. Dessa är varken obligatoriska eller betygsgrundande men ger möjlighet, vid bra resultat, att samla bonus till tentan, antingen i form av rena poäng eller uppgifter som kan hoppas över.

I mitt fall gäller följande: tar jag minst 5/9 poäng på KSen idag anser examinatorn på kursen att jag visat att jag förstått de genomgångna momenten och jag får automatiskt full pott på fråga 1 och 2 på tentan (jag “slipper” besvara dem). Förutom att det är en hjälp att få gratispoängen är det dessutom en hjälp tidsmässigt, ju färre uppgifter på godkänd-nivån jag slipper göra, ju mer tid har jag till de svåra frågorna på högre betygsdelen. Hajjar ni?

Så nu håller vi tummarna för tant Kim, vore underbart om hon slapp räkna mer på ideala gasblandningar på tentan!

 

Ordet helg har en lite annan innebörd nu

Det är lördag morgon och jag gör mig i ordning för att pallra mig till skolan. Vi har KS (kontrollskrivning, lite som diagnoserna i gymnasiet) i Termodynamik på tisdag och det är dags att lägga i en högre växel. Det kan verka hemskt att behöva plugga på helgerna men jag tycker inte att det är så hemskt (längre). Självklart var det lite av en chock till att börja med. Jag var van att bara behöva plugga minsta möjliga och ändå klara mig väldigt väl. Så när KTH drog igång och jag insåg att det skulle krävas så mycket mer av mig blev jag både förvånad och rädd. Helt plötsligt kunde jag plugga i timmar och knappt hinna med någonting för att det krävdes en sådan ansträngning att ta sig igenom varje uppgift.

Nu, halvvägs in i tvåan på KTH har jag vant mig och skaffat mig något som i alla fall liknar studieteknik. Jag behöver inte sitta lika länge längre och det går lättare att komma igång. Dessutom har jag ett gäng pluggkompisar som jag alltid sitter med, så att jag har någon att bolla med om jag fastnar. Guld värt!

 

Sviktande självförtroende

När jag gick i 3:an i grundskolan trodde jag att jag var kass på matte. Allt var en tävling och den som räknade fortast var automatiskt bäst i klassen. Jag hade visserligen inte många fel men snabb, det var jag inte. Snarare tvärtom, noggrann som få med prydliga och lättläsliga lösningar som följd. Men det var det ingen som brydde sig om. Jag var för långsam och ansågs inte förstå tillräckligt ”fort”. Istället hyllades många grabbar i klassen som kunde klottra ner hela 8:ans tabell på under 42 sek.

Så det föll sig så att jag började högstadiet med matte-förtroendet kört i botten. Jag tyckte fortfarande att matte var helt ok men gjorde mig inga illusioner om att detta var något jag skulle kunna bemästra.

Då kom Tobbe in i mitt liv. Tobbe matteläraren. Han var en av de första lärarna som verkligen såg mig. Han var och är överjävlig på matte och tackvare honom förstod jag äntligen att matte inte handlar om att vara snabb. Det handlar om problemlösning och det är helt ok att inte vara snabbast så länge du tänker rätt och försöker.

Det blev starten på tre underbara år med matematiska utmaningar och problemlösning. Jag hittade tillbaka till mitt intresse för matte och älskade det.

Så kom hösten 2002 och jag började gymnasiet. Dessvärre skulle det visa sig att gymnasiet skulle sätta större käppar hjulet än jag kunnat drömma om i lågstadiet. Vår klass (sam/sam) begåvades med en mattelärare som minst sagt passerat sitt bäst före-datum. Dessutom drev han åsikten att personer som väljer sam/sam på gymnasiet är matematiskt illitterata och skall behandlas därefter. Han lyckades. Mina betyg i matte rasade och jag började hata att gå på mattelektioner, det gick så långt att jag fick sådan ångest under matteproven att jag var tvungen att gå ut i korridoren och lugna ned mig för att ens kunna genomföra provet.

2005 tog jag studenten med toppbetyg i allt utom matte. Aldrig att jag skulle söka naturvetenskapligt. Men så gick tiden och ingen av de klassiska utbildningarna för samhällsvetare lockade. Så jag bestämde mig helt enkelt för att, i brist på bättre idéer, prova på KTHs basår.

Behöver jag nämna att jag var livrädd? Jag hade inte läst matte på 3 år när jag började och självförtroendet var inte direkt på topp. Men det gick. Med mycket slit. Jag pluggade som aldrig förr det året men allt jobbet betalades sig flera gånger om i slutet. Mycket tackvare vår fantastiska mattelärare Lennart. Han lyckades med samma sak som Tobbe lyckats med när jag gick i högstadiet, att återuppväcka mitt intresse för matte. Inget var för svårt med Lennart som mattelärare. Allt gick att förklara en gång till på ett lite annorlunda sätt så att jag förstod lite mer.

Jag gick ut basåret våren 2009 med förnyat självförtroende och en känsla av att ha hamnat rätt. Det blev Maskintekniska programmet för mig och jag har inte ångrat det beslutet. Missförstå mig rätt, jag har funderat mycket, ifrågasatt mina val och min nuvarande pluggsituation men aldrig ångrat att jag vågade. Att jag vågade söka och prova hur mycket jag faktiskt klarar av. För som det sagts så många gånger tidigare: Du klarar så oändligt mycket mer än du tror, bara du vågar prova!