Var ikväll iväg på Bangs 8-marsfest på Kägelbanan på Söder och såg den mycket inspirerande och intressanta filmen She’s blond like me – a preface to the play Miss Julie. Filmen är en dokumentär om mötet mellan Alexandra Dahlström, som senare skall spela Julie i en spelfilm, och regissören Fia-Stina Sandlund och hur de tillsammans tolkar Strindbergs Julie och samtidigt bygger upp sin egen version. Väldigt intressant, av flera anledningar och en av replikerna ur filmen slog an hos mig och lyder ungefär:
“Det spännande med Julie är ju att hon tror att hon är en fri människa, att hon först och främst är en individ och sedan kvinna. Men sakta går det ju upp för henne att hon inte kommer undan samhällets sätt att tvinga in henne i rollen som främst kvinna, sen individ.”
Det intressanta med detta är hur väl det knyter an till debatten om kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Många gånger har jag hört argumentet att om jag bara är kapabel, duktig och bäst för jobbet så får jag det, för jag är ju främst en individ och sen kvinna.
Jag finner det både naivt och upprörande att det fortfarande idag finns kvinnor (och män) som köper den här individ-propagandan rätt av. Att så länge du är lika bra eller bättre än dina manliga konkurrenter så kommer du genom någon slags gudomlig rättvisa få jobbet. Dessutom finns det ett underliggande fördömande av kvinnor som inte lyckas ta sig igenom glastaket, att det är deras eget fel, att hade de bara kämpat lite till eller hade de bara varit lite bättre så hade det nog gått.
Det tråkiga med den här vitt spridda uppfattningen är att den är illa underbyggd med fakta. Otaliga undersökningar visar på raka motsatsen. I november 2009 publicerade SACO tredje delen i en undersökning om befattningsdiskriminering på arbetsmarknaden som utgått från följande frågeställningar:
1. Vill kvinnor i lika hög utsträckning som män ta sig an chefsrollen?
2. Kan kvinnor idag ta ledande positioner inom näringslivet? Delar de samma värderingar som män om vad som är viktig i en arbetsorganisation?
3. Får kvinnor chansen i samma utsträckning som män?
På fråga 1 blev svaret ett rungande ja. Även på fråga 2 svarade lika många kvinnor som män (av de slumpmässigt utvalda SACOs medlemmarna) att de kunde tänka sig att leda en organisation. Men fråga 3 då? Svaret på den frågan är naturligtvis mycket mer komplicerad och resultatet av tredje delen Tusentals små beslut, som besvarar just fråga 3, blir en diskussion som inbegriper arbetsorganisationer, självgående spiraler, makt på arbetsplatsen och risktagande.
Men sammanfattningsvis möter bevisligen kvinnliga akademiker större svårigheter i sina karriärer än manliga. En faktor är att män ofta rekryteras för sin potential, kvinnor för sina meriter, något som kan påverka kvinnors möjligheter att avancera.
Med detta vill jag visa på att verkligheten är aningen mer nyanserad än “bäst lämpad får jobbet”. Forskning visar att män i högre grad rekryterar män (läs vidare här) och att 98,3% av de börsnoterade bolagens VDar är män talar sitt tydliga språk. Så varför anses då könskvotering som en dålig nödlösning? Argument som “män är högre utbildade än kvinnor” eller “risken är att man får jobbet för sitt kön och inte sin kompetens” håller inte längre. Varje år publicerar SCB “På tal om kvinnor och män” och statistiken visar att det 2008/2009 utexaminerades knappt dubbelt så många kvinnor från högskoleutbildningar som män och att 50% av kvinnorna i åldersgruppen 25-44 år i Sverige idag har högskoleutbildning, mot 37% av männen. Så det är bevisligen inte utbildningen det är fel på.
I dagens individualiserade samhälle matas vi ständigt med bilden av att individen är viktigast och att kollektivet/gruppen borde ta baksätet. Resultatet blir en snedvriden bild av verkligheten i fråga om kvinnors roll på arbetsmarknaden. Unga kvinnor vill hellre vara individ än kvinna, vilket är bekvämt, för så länge vi hävdar individens överlägsenhet är det väldigt enkelt att ignorera könsstrukturerna. En bortvald kvinna blir en bortvald individ, hon var helt enkelt inte tillräckligt kompetent. Inte hade det att göra med att hon var kvinna inte, nej då.
Med nämnda statistik i bakfickan är det en myt det är lätt att slå hål på. Så tjejer, våga vara just tjejer och fortsätt kämpa, stå på er och ta för er!
Den där attityden kan nog ha motsatt effekt ibland, testa chilla lite
Att du känner behovet att tala om för mig att jag borde “chilla lite” finner jag både sorgligt och tröttsamt. Jag har inte försöka tvinga på någon min inställning, bara redogjort för fakta och jag är fullt övertygad om att man som tjej har allt att vinna på att vara medveten om problematiken.
Jag tycker din text var jättebra, Kim. Och du har många bra poänger som jag tror många inte vill ta till sig eftersom eftersom de så starkt har blivit inlärda i att det är individen som avgör. Därför vill man trycka ner sådant som går emot det man tror på. Men fakta väger tungt. Om det verkligen var individen som avgör skulle det finnas så många fler kvinnor på ledande positioner i samhället. Kompetensen finns ju.
@ En annan Anna: Precis min poäng! Kompetensen och utbildningsnivån har vi och ändå lyser de kvinnliga cheferna med sin frånvaro!
Jag tycker att det är uppenbart att saker och ting inte står helt rätt till och undersökningarna från både SACO och SCB visar just detta. Vi behöver helt enkelt fler kvinnliga chefer och vd:ar. Det finns mycket som behöver förändras i samhället som det ser ut idag och detta görs genom att öka medvetenheten och genom att införa kvotering till börsnoterade bolagsstyrelser. Du behövs Kim.
Jag har aldrig påstått att du försöker tvinga på någon dina åsikter. Jag vill heller inte välja sida i kvoteringsfrågan då jag inte anser mig ha tillräcklig kunskap om följderna av kvotering. Min tidigare kommentar var bara ett litet tips, eftersom jag tror att en stor anledning till att männen dominerar de höga posterna är att det också är de som anställer, och att de helst väljer någon som de faktiskt skulle trivas att arbeta med. Jag har haft stor andel killar i klassen både på gymnasiet och nu på KTH, många av mina vänner är killar av den enkla anledningen att de ofta är skönare att umgås med. Det blir mindre krångel och tjafs, man behöver inte akta vad man säger hela tiden för killar tar inte lika lätt illa upp. Din kommentar är bara ett tecken på att jag har rätt. Så mitt tips än en gång: slappna av! Hetsiga människor är det jobbigaste som finns, och då menar jag inte att man ska undvika diskussioner, men att man kan driva fram sina åsikter på smidigare sätt.
Det är tråkigt att höra dig så kategoriskt döma ut mig och många andra kvinnor som otrevliga att jobba med för att vi är medvetna om fakta och således hetsiga i dina ögon. Att du dessutom drar alla killar över en kam och utnämner dem som generellt bättre, trevligare och “skönare” än tjejer finner jag oxå minst sagt inskränkt. Jag beklagar om dina tidigare erfarenheter av relationer kvinnor emellan varit dåliga, men jag har snarare motsatta erfarenheter.
Slutligen kan även du öva på att framföra din åsikter på ett smidigare sätt. Tipset “att chilla lite” låter både drygt och uppblåst.
Jag ber om ursäkt om du tog illa upp, det var inte menat som personlig kritik mot dig utan som en möjlig förklaring till varför svenska företag ser ut som de gör. Jag ska försöka uttrycka mig bättre i fortsättningen.
@ Anna
Jag har tränat kampsport, med bara killar,
Jag har gjort skidsäsong, och bodde med bara killar
Jag har jobbat som matros, som enda tjej på däck.
Och nu på KTH, det är främst killar i klassen.
jag har kort sagt umgåtts massor med killar och tycker att det kan vara lika trevligt som att umgås med tjejer. Men när man jobbar/bor med dem(borträknat pojkvänner), då är det en annan femma, jag hört så mycket galna saker som de har påstått om tjejers “medfödda egenskaper” så att öronen håller på att trilla av. Och detta kommer först efter att man har jobbat så länge med dem att de “inte ser en som tjej” längre utan bara släpper loss. Så att umgås i skolan, javisst, men sen då? Jag var verkligen en uppskattad arbetskamrat, ofta hade vi konstruktiva intressanta diskussioner om saker som du klassificerar som “hetsiga” och jag vet att det gav de här killarna fick en större respekt för mig eftersom jag hade skin på näsan att säga hur det faktiskt ser ut i min värld. De har ju aldrig upplevt hur det är att vara tjej… efter att jag jobbat i ca 8 månader sa min boss att han hade haft löpande rapporter på hur jag jobbat eftersom han fram tills dess hade vart osäker på att en tjej skulle klara jobbet(pga av den grabbiga miljön), och det bad han om ursäkt för. Detta är en av austarliens topp tre framgångsrika affärsmän genom tiderna. för ett år sen var 3 av fem på däck på hans båt tjejer.
mer Kim, mindre Anna tack!
Jag håller med dig till 100% Ebba. Det bästa vi kan göra för att få in fler tjejer på mansdominerande positioner är att göra som du och visa att vi kan lika bra, eller bättre än männen.
Jag tycker att man kan prova könskvotering och se vart det leder. Vill man ha en “drastisk” åtgärd så är väl kvotering ett av de bättre alternativen. Dock tror jag att könsfördelningen idag härstammar från “äldre tider” då verkställande direktörer ofta är 50- och 60-talister (Karl-Johan Persson är dock ett av undantagen). Om nu 50% av dagens unga kvinnor har högskoleutbildning tror jag att vi kommer i framtiden se att fördelningen jämnar ut sig själv. Men som sagt, prova 🙂 vad har vi att förlora?
@ Mikael: Exakt, vad har vi att förlora? 🙂
Har aldrig förstått det här med kvotering, eller snarare människor som argumenterar för det. Det kan omöjligt vara till vinning att en person med sämre kompetens och förutsättningar får jobb/förtroendeuppdrag till förmån för en mer lämpad kandidat på grund av kön. Nästa steg blir att reglera relationer? “- Nej du har redan 5 manliga vänner, nu måste du ha en kvinnlig”. För övrigt har ju kvinnliga ledamöter i såväl riksdag som bolagsledningar ökat kraftig senare årtionden, varför inte tro att den utvecklingen fortsätter till dess att optimalaste nivån (lösningen) infaller? Och detta utan regleringar där man väljer kön före kompetens.
Problemet med din argumentation är att du tar för givet att varje inkvoterad kvinna skulle ha lägre kompetens än den manliga kollega hon skulle ersätta. Om du har läst inlägget ordentligt framgår tydligt att så inte skulle vara fallet.